Skepp

Piraterna använde en rad olika sorters fartyg, beroende på var de skulle segla och vilken typ av räder de skulle utföra.

Många gånger var sjörövarskeppen från början vanliga örlogsfartyg som användes av marinen. Men det var en mycket hård disciplin ombord och ibland gjorde besättningen myteri. I sådana fall var det vanligt att de blev pirater istället. Till exempel brittiska örlogsfartyg var snabba skepp med många kanoner, och passade bra till piraternas attacker.

När det började gå bra för en sjörövarkapten kunde han köpa fler skepp om han behövde. Annars var det vanligt att man övertog några av de fartyg man plundrat.

Spansk galjon

De spanska skattskepp som de engelska kaparna anföll under 1500-talet var stora, långsamma galjoner. Dessa fartyg var lätta att hinna upp med mindre skepp, men i strid var galjonerna farliga motståndare eftersom de hade så många kanoner. Ibland upp till tre däck.

Med tiden fick de engelska kaparna liknande skepp av drottningen och då blev de jämspelta.

Adventure Galley

Kapten Kidds tremastade Adventure Galley var den typ av fartyg som piratkaptenerna använde som sitt flaggskepp.

Även om de andra fartygen i en piratflotta kunde vara av skiftande slag var det viktigt att kaptenens skepp var rejält, eftersom det tog värsta stöten vid en drabbning.

Den 287 ton tunga Adventure hade 34 kanoner och tog runt 150 man ombord.

Svartskäggs Queen Anne´s Revenge var ett lika mäktigt franskt skepp med 40 kanoner. Kapten Black Sam Bellamy seglade ett före detta slavskepp på 300 ton, som han utrustat med 28 kanoner.

Black Bart samlade under sina år som pirat ihop en hel grupp mindre krigsskepp. Det största var hans eget, Royal Fortune, som hade 42 kanoner.

Slup

Den lätta och snabba slupen var nog den mest populära fartygsmodellen bland pirater.

De var snabba, lättstyrda skepp på 11-20 meter. Deras breda däck rymde ungefär 6-12 kanoner, och det räckte för att sänka ett stort fartyg.

Sluparna hade bara en mast men kunde utrustas med ett långt bokspröt. Man spände upp ett stort segel som lätt fångade vinden, och några mindre för att kunna manövrera.

Slupen var buckanjärernas favoritskepp. Förutom att de var snabba var de också låga, vilket betyder att man kunde gå in med dem i väldigt grunda vatten, där större krigsskepp inte kunde följa efter.

Korsargalär

Den årdrivna galären var det vanligaste skeppet bland Medelhavets korsarer.

Det var en fartygsmodell som utvecklats redan i antikens Grekland och vidare under romarriket.

Galärerna var kraftfulla krigsmaskiner som drevs av roddare, oftast slavar, och två eller tre större segel. Galärslavarna kedjades 4-6 man vid varje åra och fick sedan oftast arbeta tills de dog. Man förstår att sjömän fruktade att bli tillfångatagna av ett korsarkepp.

Med hjälp av galärslavarna kunde fartygen komma upp i mycket höga hastigheter. Farten utnyttjades genom att sätta en spetsig metallramm längst fram, och sedan kraschade man helt enkelt in i det fartyg som skulle plundras. De bägge skeppen satt fast i varandra och det var enkelt för korsarerna att storma över till det andra fartyget.

Man fördedrog närkamp och använde egentligen inte så många kanoner. Kanske ett par rejäla däckskanoner i fören och några svängbara kanoner på relingen.

Djonk

De kinesiska djonkerna var från början lastskepp, men med kanoner på däcket och större segel blev de snart praktiska fartyg för pirater. De hade en form som påminde om de spanska galjärerna, men var närmre sluparna i storlek och mycket snabbare.

I början av 1800-talet bestod den kinesiska piratflottan av runt 800 djonker.

När brittiska och holländska handelskompanier skickade i väg besväpnade segelfartyg för att sätta stopp för sjöröveriet var det inga problem för djonkerna att hinna undan. Inte förrän i mitten av 1800-talet när man satte in ångfartyg mot de kinesiska piraterna blev det något resultat.

Livet ombord

Bestraffning

Bestraffning ombord utfördes ofta med "den niosvansade katten". detta var en piska som tillverkades av den som skulle utsättas för prygeln. Man tog ett vanligt rep och delade sedan upp detta i nio mindre snören som vart och ett slutade i en knut. En sådan piska orsakade djupa sår, men spöstraff på upp till 40 rapp var inte ovanliga. Varje niosvansad katt användes bara en gång, annars skulle de blodiga snörena orsaka infektioner på näste man som skulle straffas.

Mässingsmegafon. Används för att skrika ut order.

Navigering

Davis-kvadranten var ett vanligt verktyg vid navigering. Den uppfanns 1595 av engelsmannen John Davis. När man använt tidigare instrument hade man fått titta rakt mot solen för att avgöra var man var. Med Davis-kvadranten stod man mot solen och mätte dess skugga istället.

Så länge piraterna höll sig längs kusterna räckte det att navigera med passare, se bilderna nedan.

		Davis-kvadranten Passare
Sjöman med Davis-kvadrant

Avståndet mellan benen var lika med ett visst kilometermått på sjökortet, och därför kunde man räkna ur hur långt man skulle segla i en viss riktning.

Kompass av mässing och elfenben

Kompass

Kompassen var det viktigaste instrumentet ombord. Kompassnålen pekade alltid mot norr hur man än seglade, och därför var det lätt att ta ut rätt riktning. Ibland var piraterna tvungna att göra egna kompasser. Huvudsaken var att man hade en magnetisk pekare, såsom en nål som gnidits mot silkestyg.

Kikare

Kikaren var ett annat viktigt föremål. Med hjälp av denna kunde man spana efter tecken på land, dåligt väder eller andra fartyg. Oftast var kikarna gjorde i papp, metall eller kalvskinn, och kunde fällas ihop för enkel fövaring.

Tubkikare		Tubkikaren ihopfälld

Karta över Virginia från början av 1700-talet

Kartor

Hur bara man kunde hitta i okända vatten berodde förstås på hur bra kartor och sjökort man hade. Vissa sjökort kunde för pirater vara lika mycket värda som en hel last guld. Från början var kartorna inte så mycket att lita på, men framåt mitten av 1600-talet hade de blivit alltmer exakta.

Läkarutrustning

En annan viktig detalj ombord var läkarutrustningen. Ofta stal man ihop vad som behövdes för att plocka ut pistolkulor, eller kapa skadade armar och ben.

Läkarutrustning från 1600-talet