Jakt
Nästan alla indianer levde på jakt. Innan en indian gick på jakt förberedde han sig ordentligt, nästan som om han skulle ge sig ut i krig. Han planerade vilka strategier som skulle användas, försökte förutse olika händelseförlopp och gick igenom sin utrustning.
Det fanns flera olika villebråd beroende på var man bodde. De flesta indianer jagade småvilt som harar, kaniner och kalkoner. På prärien var bisonoxen, "buffeln", den viktigaste källan till föda. I skogarna jagades älg, hjortar och rådjur.
Innan jakten utfördes en liten ritual där jägaren bad andarna om jaktlycka, men där han också bad bytesdjuren om ursäkt för att han måste döda dem.
Hela jägarens kultur formades efter bytesdjurens liv. Dit de rörde sig rörde sig även han, och dygnets timmar bestämdes av hur och när man jagade.
Att lurpassa var en svårlärd men viktig egenskap. Jägaren måste lära känna sitt villebråd, dess vanor och hur det reagerade i olika situationer. Det gällde att varken agera för sent eller för tidigt.
Att obemärkt kunna smyga sig på ett byte handlade mycket om samma sak. Ibland iklädde sig jägarna i djurskinn för att lättare kunna kamouflera sig.
Om man kunde försökte man träffa så många djur som möjligt med samma projektil. Det betydde att om till exempel två rådjur stod bredvid varandra, lade sig jägare i en sådan position att han kunde döda bägge med samma skott. Det här fungerade nästan bara om man använde gevär och på kort avstånd.
Två olika sätt att avfyra en pilbåge på.
Den till vänster användes då pilarna måste gå extra långt.
En jägare från sydvästern med sin kastklubba. Detta bumerangliknande föremål användes för att slå ner harar och kaniner i flykten.
