Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Orostider

Indianerna levde ofta sina liv genom en serie konflikter. Flera stammar var svurna fiender och bråken kunde pågå i flera generationer. Ofta hade man glömt bort vad stridigheterna handlade om. Ibland tog oroligheterna sådana proportioner att riktigt krig utbröt. En stam beslöt sig för att helt utrota en annan, och gjorde så också. Då de vita dök upp gav detta upphov till nya konflikter, oftast om rätten till land.

Då en indian beslutat sig för att strida, gick han på "krigsstigen". Han hade alltså valt att gå en väg i livet som ledde till strid, och hans tillvaro skulle formas därefter. Inför varje konflikt hölls krigsråd, där man beslutade om strategier och delade ut uppdrag. Medicinmannen satt alltid med för att blidka andarna och sia om framtiden. Sådana möten fungerade också som en mental uppladdning.

En del av denna uppladdning var också krigsmålningen. Varje krigare valde sina egna färger och mönster. Ibland betydde dessa något, ibland var det bara en kraftfull kombination för att skrämma motståndaren.

Det fanns förstås också färg som fungerade som kamouflage. Även hästarna målades ibland. Man brukade använda fingrarna för att måla, men ibland tillverkades penslar av mjuka ben och träbitar. Färgen vit symboliserade oftast sorg, men ibland kunde det också betyda fred. Röd var vanligast och stod för styrka och glädje, liksom färgen svart. Blått användes ofta för att beskriva kommande problem.

Man stred på flera olika sätt. De flesta indianer föredrog en överraskningsattack, men det ansågs modigare att anfalla i öppen terräng. Många krigare slöt sig samman i mindre krigs-sällskap. Dessa män var oftast de modigaste på slagfältet, och de som stred vildast. De tog villigt på sig de svåraste uppdragen och fungerade som vakter. Dessa sällskap tog ofta sina namn efter olika djur. Mest berömda var "Dog Soldiers" eller hund-sällskapet från präriestammarna.

De krigare som kallades "Strong Hearts" var värst av alla. De bar långa skärp som de naglade fast i marken med sina spjut. De var sedan svurna att hålla denna bit mark i striden, och inte låta sig rubbas vad som än kom emot dem.

Den mest omtalade handlingen på slagfältet var faktiskt inte dödandet av en fiende, utan bara vidrörandet.

"Counting coup" gick ut på att få sin fiende i ett sådant underläge att man med lätthet kan döda honom, men istället bara ge honom en lätt knuff. Detta var ytterst förolämpande för motståndaren, men visade på ett väldigt storsinne från den som utdelar knuffen. Indianerna använde gärna speciella pinnar, "coup sticks", för detta ändamål.

Fångar behandlades på olika sätt av olika stammar. De flesta blev väl behandlade, men vissa viktiga fångar utsattes ofta för gruvlig tortyr. Många indianer var mycket stolta över sina kunskaper i att plåga ihjäl en människa, och sökte gärna tillfällen att bättra på sina erfarenheter. Meningen var att försöka hålla fången vid liv så länge som möjligt. Ibland fick tillfångatagna stanna kvar som slavar. Om de visade sitt mod eller på annat sätt gjorde sig heder, blev de upptagna i stammen.

Olive Oatman tillfångatogs av Navajo-indianer, och levde med dessa under flera år. Bland annat blev hon tatuerad i ansiktet.
Skalpering var ett gruvligt sätt att skaffa sig stridstrofeer på. Man ska helt enkelt av en bit av fiendens huvudsvål, ofta medan han ännu levde. Den torkade hårbiten hängdes sedan från spjutet eller i hyddan.

I vissa fall rövades kvinnor bort för att bli fruar i stammar där det var ont om kvinnor. Upptagningen i stammen kunde fungera så, att den nye medlemmen fick ta namnet av en död person. På så sätt "återupplivades" den avlidne, och fången blev en del av dennes familj.

I allmänhet behandlades tillfångatagna barn bäst av indianerna. De flesta indianer betraktade barn som heliga gudagåvor.


Samhället

Bostäder

Jakt

Fiske

Kläder

Huvudbonader

Hantverk

Fest

Ritualer

Andeväsen

Magi

Orostider

Djuren

Språk



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2022 Unga Fakta AB