Herakles elfte stordåd

Nu borde Herakles prövningar egentligen ha varit över, men Eurysteus var inte nöjd. Han menade att han fått hjälp i minst två av sina uppdrag. Dels när Iolaus hjälpte honom döda hydran och när Ganymedes styrde flodens vatten mot Augeias stall. Därför lade han till två nya uppgifter till de överenskomna tio.

Eurysteus hade hört talas om Hesperidernas gyllene äpplen och ville till varje pris ha tag i dem. Äpplena växte i gudinnas Heras egen trädgård och kunde göra den som smakade av dem odödlig. De fem Hesperiderna, som vaktade äpplena, var nymfer och döttrar till titanen Atlas. De tillät ingen människa att komma nära trädgården. Men för att vara helt säker på att äpplena inte hamnade i fel händer hade Hera också satt den hundrahövdade draken Ladon att vakta äppelträdet.

Den gamle havsguden
Herakles hittade ingen människa som kunde tala om för honom var hesperidernas trädgård låg, så han begav sig till havet för att leta reda på något havsväsen som kanske kunde hjälpa honom. På en klippa vid vattnet hittade han den gamle havsguden Nereus, en av Poseidons föregångare och nu nästan bortglömd. Nereus hade alls inte lust att prata med Herakles och förvandlade sig till en säl för att dyka ner i vattnet. Men Herakles hann gripa tag i honom innan han försvann. Istället förvandlade sig Nereus till en haj, men Herakles behöll sitt grepp. Vad Nereus än bytte skepnad till, bläckfisk, havsorm eller brännmanet, så släppte inte Herakles loss honom. Till slut gav den gamle guden upp och frågade vad Herakles egentligen ville. Då frågade han om vägen till Hesperiderna och fick en beskrivning, fast Nereus anade att han egentligen inte borde avslöja sådana saker till en man som Herakles.

Brottningen med Antaeus
På vägen till Hesperidernas trädgård passerade Herakles genom en dalgång som bevakades av jätten Antaeus, som var son till Poseidon och Gaia. Eftersom själva jorden (Gaia) var hans moder hade Antaeus en väldigt speciell förmåga. Han utmanade varje förbipasserande på brottningsmatch vare sig de ville de eller inte. Och hur starka de än var, var Antaeus ändå alltid starkare, ty han drog kraft från jorden. När han fick se Herakles insåg han att han verklighet hittat en värdig motståndare, och de bägge kämparna rök ihop så marken gungade. Till sin förvåning kunde inte Herakles besegra jätten, vilka grepp han än tog och hur hårt han än kramade honom. Plötsligt lyckades Herakles i alla fall få Antaeus ur balans och bjässen lyfte ena foten från marken. Då kunde Herakles märka en viss svaghet i sin motståndare och snart hade han räknat ut hur allt hängde ihop. Med all sin styrka lyfte Herakles Antaeus från marken tills hans kraft hade tagit slut och krossade honom sedan i en mäktig omfamning.

Herakles befriar titanen Prometeus
Titanen Prometeus hade en gång för länge sedan gett människorna elden. Gudarna hade egentligen förbjudit detta och Zeus fängslade honom vid en klippa i Kaukasusbergen. Prometeus straff var fruktansvärt. Varje dag kom en örn och hackade ut hans lever, men nästa dag hade levern växt tillbaka och örnen kom igen. I oräkneliga tidsåldrar pågick Prometeus plågor tills Herakles kom vandrade genom bergen. Herakles var visserligen son till Zeus men han kunde inte stå och se på när örnen angrep Prometeus. Därför dödade han örnen med en pil och slet sönder bojorna. Därefter hade Prometeus nöjet att sluka örnens lever. Kanske tyckte Zeus att Prometeus blivit straffad nog eller också var han stolt över Herakles envishet. Hur det nu än var blev Prometeus förlåten och kunde återvända till gudarnas rike på berget Olympen.

Herakles möter Atlas
Efter en lång vandring kom Herakles till Libyen där titanen Atlas stod och höll upp himlavalvet på sina axlar. Detta var ett straff för att han en gång trotsat gudarna. Någonstans i närheten skulle Hesperidernas trädgård finnas. Herakles förklarade sitt uppdrag för Atlas, men jätten bara skrattade och menade att hans döttrar aldrig skulle släppa ifrån sig äpplena. Däremot erbjöd sig Atlas att själv gå och tala med dem, om Herakles skulle kunna tänka sig att hålla upp himlen en stund. Det gick Herakles med på, även om han anade oråd. Herakles tog över bördan och Atlas, efter att ha sträckt på sig för första gången på tusentals år, gick iväg mot trädgården. När han mötte sina döttrar Hesperiderna blev de glada att deras far äntligen var fri och ville inte neka honom äpplena. Däremot blev han tvungen att strida mot den hundrahövdade Ladon. Men efter en lång kamp lyckades Atlas döda draken och plocka en säck full med gyllene äpplen.

När den gamle titanen återvände till Herakles ville han inte alls ta över himlens börda, precis som den grekiska hjälten misstänkt. Nu skulle Atlas gå ut i världen igen och leva bland både gudar och människor. Men han lovade i alla fall att slutföra uppdraget åt Herakles och lämna äpplena hos Eurysteus. Men Herakles gnällde och klagade på att han inte fått ett tillräckligt ordentligt grepp om himlavalvet för att orka stå där till evighetens ände. Han behövde ta ett bättre grepp och kanske svepa sin lejonmantel om ryggen, för himlen skavde något rysligt. Atlas mindes hur det hade varit att stå där och i ett ögonblick av barmhärtighet sköt Atlas över himlen på sina skuldror igen så att Herakles kunde rätta till sig. Men det skulle han förstås aldrig gjort. Herakles tackade för hjälpen, tog äpplena och gick, och lämnade den snopne titanen än en gång fången med himlen som börda.

Äpplena återlämnas
Eurysteus blev utom sig av förtjusning när Herakles återvände med de gyllene äpplena. Han tänkte göra stor sak av att han skulle bli odödlig och planerade en stor fest där han som avslutning skulle äta ett äpple. Under tiden lade han äpplena i Heras tempel. Men redan samma natt dök gudinnan Athena upp i templet och hämtade tillbaka äpplena. Ingen människa fick göras odödlig utan gudarnas godkännande.