Herakles övriga äventyr

På äventyr med skeppet Argo
När hjälten Jason satte samman en expedition för att hämta det förtrollade gyllene skinnet var Herakles en av dem som seglade med honom på skeppet Argo. De upplevde många äventyr på vägen, bland annat en kamp med sexarmade jättar, som Herakles dödade med sina giftiga pilar.

När skeppet Argo kom till ön Mysia gick några av argonauterna iland för att hämta vatten och mat. Bland dem fanns Herakles tjänare och väpnare Hylas. En bit in på ön fanns det en vacker källa med klart vatten som rann från ett berg, och i denna källa levde några nymfer. Hylas stannade vid källan för att fylla sitt krus med vatten och då fick nymferna syn på honom. De blev alla blixtkära i den stilige ynglingen och grep tag i honom och drog ner honom under vattnet. Nymferna hade aldrig mött en människa förr och förstod inte att vi måste ha syre för att överleva. Utan att förstå sitt hemska misstag drog de alltså ner Hylas till botten av källan och dränkte honom.

Långt efter att de andra argonauterna hade återvänt syntes Hylas fortfarande inte till och Herakles blev orolig. Han gav sig av inåt ön för att söka efter den försvunne pojken, men han hittade honom förstås inte. När det blev dags att ge sig av meddelade Herakles sina vänner att han inte kunde lämna ön förrän han återfunnit Hylas. Med tungt hjärta seglade Jason iväg med de andra argonauterna medan Herakles fortsatte sitt fruktlösa sökande. Det var inte Herakles öde att slutföra resan med skeppet Argo, men gudarna hade andra äventyr planerade åt honom.

Herakles i Troja
Herakles passerade i närheten av staden Troja när han fick veta att kungen tänkte offra sin dotter Hesione till ett havsmonster, som Poseidon sänt för att straffa honom. Kung Laomedon hade två hästar som var så snabba att de kunde springa på vattnet. De var en gåva från Zeus i utbyte mot att kungens ene son, Ganymedes, skulle tjäna gudarna som vattenbärare. Poseidon hade själv velat ha hästarna och bestämde i sin ilska att Troja skulle förgöras.  Men kanske kunde ett så dyrbart offer rädda dem alla. Herakles gick med på att rädda prinsessan om han fick hästarna som betalning. Detta gick kung Laomedon med på.

Herakles lyckades både döda odjuret och rädda prinsessan, men när det var över slängde kungen ut honom istället för att hålla sitt löfte. En sådan förolämpning kunde Herakles inte tåla. Han samlade en stor skara män kring sig och tillsammans intog de och plundrade Troja. Herakles dödade Laomedon och alla hans söner, utom Podarkes som mutade honom med en gyllene slöja som Hesione gjort.

Herakles och Omfale
Hera hade inte glömt bort Herakles och tog fortfarande varje tillfälle till att plåga honom. Hon slog honom åter med vansinne, precis som när han dödade hela sin familj. Den här gången var det hans bäste vän Ifitus som blev offret för hans styrka. Som straff för mordet på sin vän fick Herakles arbeta som slav åt drottning Omfale i Lydien. Det här var en särskilt plågsam tid, ty Omfale tvingade Herakles att byta kläder med henne. Den store hjälten fick klädd i kvinnokläder städa hela palatset en gång om dagen, medan Omfale gick omkring i Herakles lejonskinn och svängde med hans vapen. Men efter en tid upptäckte Omfale att hon faktiskt blivit kär i sin slav och de bägge gifte sig. Det sägs att de också fick en son ihop. Men familjelivet passade inte Herakles. Till slut gick de åt skilda håll och Herakles gav sig av mot nya äventyr.

Herakles och Deianira
Kung Oeneus hade lovat bort sin dotter Deianira till flodguden Akeloos, som knappast var någon make att längta efter. Ibland såg han ut som en man, ibland som en stor tjur, ibland som en jätteorm och ofta som en blandning av alla tre. När han uppvaktade Deianira visade Akeloos sin makt genom att byta skepnad så snabbt att han verkade vara en hel flock vidunder. Deianira blev förstås bara skrämd av detta. Men hon kunde ta vara på sig själv och körde en vagn med två hästar lika bra som någon krigare.

Vid ett av Akeloos uppvaktningar flydde Deianira och sprang rakt i armarna på Herakles. Hon var nära att klå upp honom tills han kunde lugna henne länge nog att berätta att han inte ville henne något ont. När Herakles fick höra talas om den kärlekskranke Akeloos sökte han genast upp flodguden och krävde att han skulle låta Deianira vara ifred. Det dröjde inte länge förrän samtalet hade urartat i ett våldsamt slagsmål. Akeloos anföll Herakles i alla sina skepnader men Herakles var van vid att kämpa mot alla sorter av vidunder. Han tog ett hårt brottargrepp på Akeloos och bröt av hans ena tjurhorn. I just detta horn satt det mesta av hans kraft. Akeloos hade nu inget att sätta emot Herakles råstyrka och flydde därför undan i sin flods svala vatten.

Istället blev det nu bröllop mellan Herakles och Deianira. Efter att festligheterna var över började paret resa mot Herakles hemstad Tiryns. Så småningom kom de till en mycket bred flod. Herakles kunde utan vidare simma över, men han kunde inte samtidigt bära Deianira, eftersom vattnet var väldigt strömt. Då dök kentauren Nessos upp och erbjöd sig att ta Deianira på sin rygg medan Herakles simmade. Så bestämdes det också, men kentaurer är sällan att lita på. Så fort Nessos kommit över till andra sidan satte han av i vild galopp. Hans plan hade hela tiden varit att röva bort Deianira. Herakles simmade till stranden så fort han kunde och spände sin båge när kommit upp på land. Nu var Nessos nästan bara en liten prick i fjärran, men Herakles var pricksäker och lät en av sina giftiga pilar flyga. Pilen träffade Nessos i ena skuldran och fortsatte ut genom bröstet. Han föll genast till marken och kände dödens kyla skölja över honom. Men hans illvilja gav honom kraft och en sista gräslig ide föddes i hans huvud. Han bad Deianira ta hans blodbestänkta mantel och spara den. Om hon ville få ut lite extra lust och kärlek ur sin make skulle hon svepa honom i denna, berättade han. Sedan bad Nessos om förlåtelse och dog.

Herakles död
Deianira sparade kentaurens mantel, som inte bara innehöll hans blod utan också hydrans fruktansvärda gift från Herakles pil. Efter några år började Deianira misstänka att Herakles sprang efter andra kvinnor, och kanske hade hon också rätt i det. Hon svepte därför in Nessos mantel i ett paket och lät en budbärare lämna den till Herakles. Nessos hade ju sagt att den kunde väcka kärlek mellan dem igen. Det hade gått flera år sedan mötet med kentauren och Herakles hade helt glömt bort kappan. Den var fortfarande vacker och han tog glatt på sig den. Men så snart manteln vilade mot hans rygg började hydragiftet verka och klädesplagget brände sig fast i hans kött. Plågan var obeskrivlig och hade dödat vilken vanlig man som helst, men inte Herakles. Han skrek ut till Thanatos, döden, att hämta honom så att hans lidande skulle ta slut. Men Thanatos mindes deras senaste möte, där Herakles kramade musten ur honom. Så döden kom aldrig. Då gick Herakles ut i skogen, slet upp en hög träd och byggde sig ett stort gravbål åt sig själv. Detta besteg han sedan och befallde sina tjänare att tända på. Men ingen vågade. Till slut hade en ganska stor folksamling kommit dit, men ingen av dem vågade heller tända Herakles gravbål. Då fick Herakles syn på en gammal kamrat som gick förbi. Det var Filoktetes, som också hade varit med på skeppet Argo. Han förstod vilka plågor Herakles utstod och tände gärna bålet för att skona en gammal kamrat. Som tack för hjälpen skänkte Herakles sin båge och sina pilar till Filoktetes.

Zeus, Herakles far, hade skådat ner från berget Olympen och sett vilket elände hans son drabbats av. Zeus visste att Herakles aldrig skulle kunna lämna jordelivet om inte döden ville ta honom. Men det fanns ett annat sätt. När bålet brann lät Zeus Herakles kropp gå upp i rök, men hans själ blev kvar och lyftes från elden upp till Olympen. Några av gudarna blev förvånade över att se honom där mitt ibland dem medan andra blev väldigt glada. Han hade trots allt många halvsyskon bland gudarna. Till och med Hera insåg att deras gräl nu måste få ett slut. Herakles hade av Zeus blivit upphöjd till en gud själv och han återvände aldrig till människornas värld igen.