Herakles åttonde stordåd

Bland de många saker som Eurysteus ville äga här i världen stod Diomedes hästar högt upp på hans önskelista. Diomedes var en jätte och son till krigsguden Ares. Han var också kung över Trakien. Hans fyra hästar var extra vildsinta och åt bara människokött.

En brottningsmatch med döden
Under resan till Trakien stannade Herakles till hos kung Admetos av Tessalien, som var en gammal vän. Men när han kom dit var hela palatset sorgklätt och stämningen dyster. Det visade sig att Admetos varit dödsjuk, men guden Apollon, som också var hans vän, söp ödesgudinnorna fulla och fick dem att dra tillbaka sin dödsdom mot kungen. Men Thanatos, döden, kräver ändå sitt offer och Admetus var tvungen att hitta någon villig att ta hans plats. Han trodde kanske att någon av hans krassliga gamla föräldrar skulle vara villiga, men de sa båda nej. Då övertalade Admetos hustru Alkestis honom att låta henne gå i hans ställe. Så nu låg hon blek och stilla i den kungliga gravkammaren. Thanatos hade ännu inte hämtat hennes själ, men han väntades den kommande natten.

Herakles lovade att försöka reda upp saken och lade sig att vila utanför gravkammaren. Han slumrade både länge och väl och när han åter slog upp ögonen, störd i sin sömn, var midnattstimman redan slagen. Mellan gravstenarna i mörkret kunde han se Thanatos komma vandrande. I sitt bälte bar han sitt tveeggade svärd och i ena handen hade han en uppochnervänd fackla, ett tecken på att tiden var ute för den han skulle hämta. Han blev förvånad över att Herakles väntade där, eftersom det inte var han som skulle hämtas. Thanatos föste undan Herakles för att komma in i gravkammaren, men kände strax ett fruktansvärt livtag bakifrån. Herakles hade kopplat ett järnhårt grepp på Thanatos och lyfte honom högt över marken. Han ropade till Thanatos att vända sin fackla uppåt, så skulle han låta honom gå. Thanatos kämpade länge med att försöka bända upp Herakles grepp med sina iskalla fingrar, men inte ens döden själv kunde lösa Herakles famntag. Till slut blev plågan för stor för Thanatos och han vände sin fackla uppåt. Då släppte Herakles äntligen sitt grepp. Thanatos försvann strax i mörkret. Det var det sista Herakles såg till av honom, men det visste han inte just då. Det skulle senare komma att ställa till det för Herakles på ett sätt som han aldrig kunnat tänka sig.

På morgonen klev Alkestis upp ur graven lika pigg och levande som om inget hänt. Admetos tackade Herakles av hela sitt hjärta och bjöd honom att stanna så länge han ville. Men Herakles var tvungen att fortsätta med sitt uppdrag.

De människoätande hästarna
På vägen till Trakien mötte Herakles sin unge vän Abderus och några av hans kamrater, och de slog alla följe. Herakles visste att Diomedes aldrig skulle lämna ifrån sig hästarna frivilligt, så de beslöt sig för att försöka stjäla dem. Hästarna var kedjade med en stor bronslänk, men denna hade Herakles strax slitit av. Då hästarna märkte att de var fria sprang de genast iväg ut i ödemarken. Herakles och hans vänner följde efter så fort deras ben kunde bära dem och de hittade snart hästarna på en liten halvö. Snabbt grep Herakles en yxa och grävde ett stort dike tvärsöver halvön. Vattnet forsade fram och förvandlade platsen till en ö. Diomedes och hans vakter hade förstås hört oväsendet från hästarna och kom springande i full rustning. Bjässen Diomedes tog lätt ett kliv över diket. Herakles lämnade över hästarnas tömmar till Abderus och sprang sedan Diomedes till mötes. Fast jätten var bra mycket större än Herakles hade den grekiske hjälten snart brottat ner honom och klöv med ett mäktigt hugg Diomedes skalle med yxan. När Herakles återvände till Abderus såg han till sin fasa att hans vän blivit uppäten av hästarna! Nu band han remmar om deras mular för att de skulle hålla sig lugna under resan tillbaka. När Herakles återvände till Eurysteus var de helt tama. Kungen presenterade hästarna som en gåva till Hera och släppte dem sedan fria att vandra runt, eftersom de nu inte gjorde någon människa illa.