De första indianerna
Arkeologerna har gissat att de första människorna i Nordamerika först dök upp för 12 000-40 000 år sedan. Exakt när vet man inte.
Under istiden var Berings sund mellan Alaska och Sibirien igenfruset. Därför kunde både djur och människor vandra mellan den Nordamerikanska kontinenten och den Eurasiska.
 |
| Den här kartan visar folkvandringens rörerelse. De lila områdena markerar glaciärer. |
Troligen var de första nordamerikanerna asiater, släkt med mongolerna, som vandrat från sina gamla jaktmarker för att söka nya.
Till en början stannade man antagligen långt norrut och jagade säl och fiskade. Efterhand spred sig sedan folk längre söderut och därefter åt öst och väst.
Det fanns mycket villebråd i Nordamerika på den här tiden, många arter som nu är helt försvunna. Det nya landet måste ha tett sig som ett jätteskafferi för människorna. Jätteälgar och jättehjortar strövade i skogarna. Sabeltandade lejon lurpassade på jättelika landlevande sengångare. Här fanns också en art av bäver som var lika stor som en björn.
Framför allt var det mammutar och mastodonter som lockade jägarna. Dessa djur var storvuxna släktingar till elefanten, och fanns också på flera ställen i Europa och Asien. En enda mammut räckte för att föda en hel stam ett bra tag.
Men människorna ökade snabbt i antal och jakten på jättedjuren blev alltmer intensiv. Vid slutet av istiden, för cirka 10 000 år sedan, hade över 60 stora djurarter försvunnit från Nordamerika för att aldrig komma tillbaka igen. Forskarna hittar ingen annan förklaring än att det faktiskt var den primitiva människan som utrotat dem.
