Järnvägen
1861-65 rasar det amerikanska inbördeskriget. Nordstaterna kräver att allt slaveri ska förbjudas. Sydstaterna tycker att deras rättigheter kränks och indianbefolkningen hamnar i mitten. Vissa stammar arbetar som spejare åt de olika sidorna. Nordstatarna vinner i slutändan, och slaveriet upphävs. Detta innebär att några indianer blir fria tillsammans med de svarta slavarna.
Järnvägen gör sitt segertåg över kontinenten. Den ringar in hela Nordamerika och gör den mest avlägsna avkrok tillgänglig för de vita. Prärieindianerna är misstänksamma mot påfundet, och kallar skapelsen för ”järnhästen”. Men många stammar lär sig utnyttja rälsen som en ny handelsväg.
Järnvägens utposter i ödemarken förvandlas snart till lönsamma handelsbodar tack vare indianer och trappers. De blir också något av en mötesplats mellan vita och indianer, och indianer och andra indianer. Då och då ställer järnvägsbolaget till det, och drar sin räls genom marker som är oinskränkt heliga, eller på annat sätt livsviktiga för urbefolkningen. Men järnvägen är viktig för amerikanska staten, och måste fram till varje pris. Då kallas militären in.
Alla indianers ärkefiende under det senare delen av 1800-talet blir armén, i synnerhet kavalleriet. De beridna soldaterna rör sig snabbt och skoningslöst framåt. De kallas för ”långknivar” av indianerna, på grund av sina sablar, som de ofta använder i sina räder mot indianlägren, också mot kvinnor och barn.
Det är huvudsakligen prärieindianer som Apache och Dakota som envist står emot militären, och följaktligen de som får lida värst. En man framför alla andra kom att bli indianernas hatobjekt, general George Armstrong Custer.
