Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Panelen svarar

Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.

Sökord:
Kategori:

Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!


Hej ! Jag undrar 0m hur länge man tror att solen kommer att vara i himmlen ,, élr vad det var. hälsningar Elma.L
'
Bjurbäcksskolan I Emmaboda.

/ Elma Licina, 12 år från Emmaboda

Hej Elma,

Solen har en beräknad livslängd på ungefär
10 miljarder år. Det är så lång tid det tar
för solen att omvandla gasen väte (som finns i
dess kärna) till gasen helium. Det är denna
omvandling som ger solen dess ljus och värme.
Eftersom solen redan är ca 5 miljarder år gammal,
så återstår det alltså ytterligare 5 miljarder
år.

/Björn


Hur vet man att det är miljoner grader i solen när ingen har besökt solen?

/ Sanna Johansson, 12 år från Emmaboda

Hej Sanna,

Ett varmt föremål, till exempel en spisplatta, sänder
ut strålning. Denna strålning är samma sak som vanligt
ljus, men ligger utanför det våglängdsintervall som vi
människor kan se med våra ögon. Denna så kallade
infraröda strålning kan vi dock känna med handen
(om man håller handen 10-20 cm från en varm spisplatta
kan man känna värmestrålningen från spisplattan).

Det fina med denna strålning (om man mäter hur mycket
strålning som sänds ut vid olika våglängder) är att
den talar om exakt vilken temperatur det strålande
föremålet har! Genom att mäta hur mycket strålning som
solen sänder ut, har man därför kunnat slå fast att
dess yta måste ha en temperatur på ca 5500 grader.

Vi vet också att temperaturen i solens kärna är hela
14 miljoner grader. Detta har vi inte fått fram genom
att mäta, utan genom att räkna. Vi vet väldigt mycket
om solens kemiska sammansättning, dess massa, och de
kärnfysikaliska processer från vilka solen får sin
energi (lätta väteatomer slås samman till lite tyngre
heliumatomer, varvid energi utvinns). Genom att studera
hur dessa processer fungerar och genom att kräva att
våra beräkningar ska reproducera de egenskaper hos solen
som faktiskt kan observeras, kommer man fram till den
där höga temperaturen.

/Björn


Hej! Björn . Jag undrar om du har varit i någon planet förut, förutom JORDEN ? Jag hoppas på ett svar!
Ha det bra ! ´Varmar Hälsningar: Elma.L

/ Elma Licina, 12 år från Emmaboda

Hej Elma,

Ingen människa har besökt någon annan planet, alltså
inte heller jag. Den enda främmande himlakropp som
människor har besökt är månen. Totalt tolv människor
har vandrat på månens yta, samtliga amerikanska
astronauter.

/Björn


hur många planeter fins det i vintergatan.

/ Ester Selin, 10 år från nedansjö

Hej Ester,

Det finns ungefär 200 miljarder stjärnor i vår
galax Vintergatan. Det är 200 000 000 000 stycken!!
Man vet inte hur vanligt det är att stjärnor har
planeter, men troligtvis är det mycket vanligt.
Vår stjärna solen har ju åtta stycken! Om varje stjärna
har en planet i genomsnitt blir det därför flera
hundra miljarder planeter i vår galax!

/Björn


Vad var big Bang?

/ Amanda Jönsson, 11 år från Varberg

Hej Amanda,

"Big bang" eller "Den Stora Smällen" är ett
populärt namn på det vi tror är universums
början - den händelse för 13.7 miljarder år
sedan när vårt universum uppstod. Det var
då rummet och tiden uppstod och de första
enkla ämnena bildades (väte och helium).

Ur detta väte och helium bildades sedan stjärnor,
som slöt sig samman och bildade galaxer. Dessa
stjärnor tillverkar atomer - till exempel kol,
syre, järn, och guld. Det är sådana atomer som
planeterna och vi själva består av.

/Björn


Hej!
Jag undrar vad du jobbar med eller var du jobbar som färdig astronom?
Har du läst länge på högskolan?
MVH

/ paulina, 15 år från Stockholm

Hej Paulina,

För att bli astronom bör man först läsa naturvetenskaplig
eller teknisk linje på gymnasiet. Därefter läser
man på universitet i fyra år, antingen Matematisk-
Naturvetenskaplig linje, vilket ger en magisterexamen
i fysik, eller Teknisk fysik, vilket ger en
civilingenjörsexamen. Därefter måste man doktorera,
vilket tar ytterligare 4-5 år. Detta kan man göra
vid de astronomiska institutionerna vid universiteten
i Uppsala, Lund, Stockholm, eller Göteborg (Chalmers).
Under tiden som doktorand skriver man en avhandling,
"doktorsavhandlingen" som man sedan måste försvara i
en offentlig disputation. Blir man godkänd där är
man då astronom.

Efter avslutade doktorsstudier är det mycket vanligt
(jag skulle vilja säga obligatoriskt) att man jobbar
utomlands ett tag. Själv tillbringade jag två år
i Holland till exempel.


Att vara astronom är ett av de mest
intressanta jobben man kan tänka sig! Forskningen
är ju huvuduppgiften, och en stor del av dagen går
åt till att skriva datorprogram (programmera) och
använda dem till att göra avancerade beräkningar,
göra analyser av olika slag etc. Det är faktiskt inte
alla astronomer som gör observationer med teleskop
över huvud taget, och de som gör observationer kanske
endast observerar under ett par tre veckor per år.
Resten av tiden går åt till att analysera dessa
observationer! Vi sitter mest framför våra datorer
dagarna i ända. Ibland åker vi på konferenser världen
över för att träffa andra astronomer, och det är ju
naturligtvis roligt.

Den andra uppgiften är att undervisa. Det ges till
exempel kurser i astronomi för de som läser
utbildningarna till ingenjörer eller fysiker på
universitetet, och då för man rycka in som lärare.

Den tredje uppgiften är det som jag håller på
med nu: att upplysa allmänheten om vårt arbete,
att svara på frågor och att delta i diverse
folkbildningsaktiviteter, ofta för unga och barn.
Så det är ett ganska varierande yrke i slutändan!

/Björn


Ibland ser jag en stjärna som är mycket större än de andra och min mamma brukar kalla den för önskestjärnan. Men vad heter den egentligen?

/ Ida, 10 år från Perstorp

Hej Ida,

När man ser en stjärna på himlen som lyser mycket
starkare än vanliga stjärnor så är det faktiskt
ofta en planet det rör sig om.

För tillfället är det dock inte någon av planeterna
som är synlig tidigt på kvällen. Jag vet därför inte
riktigt vilken stjärna eller planet du syftar på.

Kan du beskriva i mer detalj när du ser stjärnan
(månad och tid på kvällen), samt i vilket väderstreck?
Då blir det enklare för mig att svara!

/Björn


Jag ska göra ett projektarbete inom ämnet Astronomi och undrar om du har något bra förslag. Projektarbetet ska helst vara en frågeställning.

/ Linnéa, 19 år från Göteborg

Hej Linnéa,

Mitt förslag är att du går till biblioteket och
lånar en grundläggande bok om astronomi. När du
läst den kommer du säkert ha hittat någon fråga
eller något problem som du tycket låter spännande
och som du kan skriva om.

/Björn


Angående den aktuella? mätningen av en speciell sorts supernova, (vad heter klassen nu igen) vilket innebär accelererad expansion, alltså den stora expansionen, hela kosmos. om denna tolkning är rätt betyder det samma sak som att universum är negativt krökt, sadelformat?
har det kommit nyare rön?
Stort tack!

/ aho rebas, 14 år från gbg

Hej Aho,

Grunden för modern kosmologi är Einsteins allmäna
relativitetsteori. Denna teori beskriver i detalj
hur geometrin hos ett rum kommer att se ut om man
placerar ut kroppar med massa lite här och var i
rummet. Geometrins egenskaper avslöjar sig när man
skickar en ljusstråle genom rummet - banan hos ljuset
blir inte en rät linje, utan den kan krökar sig lite
hit och dit - man säger att rummet är krökt, och denna
krökning orsakas av materien.

Vad händer nu om vi tillämpar detta på alla kroppar som
finns i universum? Hur kommer rummet att se ut, och vilka
egenskaper kommer det att få? Allmäna relativitetsteorin
resulterar i en massa ekvationer (de så kallade
fältekvationerna), som man måste lösa. För att kunna
lösa dem lite enklare kan man införa vissa antaganden
om universum, som gör att vissa ekvationer faller bort.

Till exempel kan man anta att universum är homogent
(det finns ungefär lika mycket massa överallt), att
det är isotropiskt (universum expanderar inte olika
fort i olika riktningar) och att det bara är
gravitationen som bestämmer universums utveckling
(det finns inte några andra konstiga krafter som
försöker "blåsa upp" universum). Gör man detta, så
får man tre olika lösningar till fältekvationerna,
som kallas för "Friedmanns modeller".

Det som skiljer mellan modellerna är massan hos
universum. Är universum riktigt tungt gäller den
så kallade sfäriska modellen: här utvidgas universum
under många miljarder år, men gradvis minskar
expansionstakten, för att till slut avstanna helt.
Därefter börjar universum falla ihop och blir mindre
och mindre.

Är massan hos universum lägre än ett visst kritiskt
värde, så kommer universum alltid att utvidga sig,
dock allt mer långsamt. Men även om vi går oändligt
långt fram i tiden så går expansionstakten aldrig
mot noll (även om den kan vara mycket nära noll).
Detta är vad vi kallar ett hyperboliskt universum
(som har en negativ, sadelformad krökning, som du
nämnde).

Gränsfallet mellan dessa fall (dvs om universum har den
där "kritiska massan") utgör den tredje modellen, som
kallas den "platta modellen". Även här expanderar
universum, med en avtagande takt. Om vi går oändligt
långt frammåt i tid så finner vi att expansionstakten
går mot noll, alltså, om vi låter en oändligt stor
tid passera så blir universum i princip expansionslöst.

Nu har de astronomiska observationerna gradvis blivit
allt bättre och bättre. Som du nämner, kan man till
exempel observera supernovor, för att ta reda på exakt
på vilket sätt universum expanderar nu för tiden, och
hur det expanderade förr i tiden. Vi kommer ihåg att
alla de tre Friedmann-modellerna säger att expansions-
takten minskar med tiden (det är bara takten i
minskningen som skiljer dem åt). Men de nya
observationerna visar att universum faktiskt verkade
expandera något långsammare för länge sedan, jämfört
med i dag. Expansionen håller på att accelerera!

Detta beteende ryms inte i Friedmanns modeller. Då måste
vi gå tillbaka och titta på de antagande vi gjorde när
vi förenklade våra fältekvationer. Det visar sig då
att boven i dramat var antagandet om att det bara är
gravitationen som bestämmer universums geometri, och
att det inte skulla finnas någon "uppblåsande" kraft.
Tar vi bort detta antagande och löser ekvationerna
på nytt, får vi en helt ny familj av lösningar som
bättre passar in på det vi faktiskt ser i naturen.

Det vi ser är alltså att expansionstakten går allt
snabbare, MEN att universum samtidigt är platt. Det
är därför inte någon av de klassiska Friedmann-
modellerna som gäller, utan en lösning man får om man
inte förenklar fältekvationerna mer än tillåtet.
Så, vi har alltså ett platt accelererande universum!

Platt betyder i sammanhanget, att universum i stora
drag inte uppvisar någon större krökning. Skickar man
en ljusstråle genom universum kommer den därför mer
eller mindre följa en rät linje.

/Björn


evolutionsteorin tyder ju på att hela universum uppkom ur ingenting men hur hänger det igentligen ihop
om någonting skal skapas så måste det ju finnas en mängd energi eller?

/ benjamin, 14 år från falun

Hej Benjamin,

Jag tror du menar big bang-teorin. Evolutionsteorin
handlar om livets utveckling på jorden.

Big bang-teorin säger inte att universum uppkom
ur ingenting. Den säger att tätheten hos materien
(eller snarare tätheten hos energin) var oändligt
hög vid tidens början, dvs att man hade en enormt stor
mängd energi samlad i en oändligt liten volym (en
singularitet). Det är inte riktigt samma sak, eller
hur?

/Björn


Kan hål blåsa iväg?

/ Henning Blomqvist, 4 år från Stockholm

Hej Henning,

Jag är inte riktigt säker på att jag förstår
din fråga. Kan du skriva en lite mer utförlig
fråga, så att jag vet vad du undrar över?

/Björn


Hej! Jag undrar hur svarta hål uppkommer? Det har väl att göra med döda stjärnor. Men skulle du kunna förklara lite mer? Bildas det nya hela tiden? Ha de bra å tack på förhand!

/ Lisa, 16 år från Göteborg

Hej Lisa,

I stjärnor pågår det en ständig kamp mellan två
krafter: gravitationen som vill pressa samman
stjärnorna, och gastrycket som vill slita dem itu.
Gastrycket bestäms av stjärnans innertemperatur,
och det som skapar värmen är fusion, dvs,
sammanslagningen av lätta atomkärnor (vilket
genererar energi).

I solen slås vätekärnor samman till helium, och
det är detta som ger energin som krävs för att
hålla emot gravitationen. Men vad händer när
vätet i centrum börjar ta slut? Då finns det inte
längre någonting som håller emot, och stjärnans
centrum börjar krympa ihop (och de yttre delarna sväller
upp). Själva krympningen frigör energi, vilket gör
att stjärnans inre värms upp - tillslut blir det så
varmt att en ny process kan starta - heliumkärnor
slås samman till kol och syre! Då frigörs på nytt
energi och stjärnan hamnar på nytt i balans.

Men så en dag blir det också brist på helium. När
fusionen av helium till kol och syre avstannar
minskar temperaturen, gastrycket minskar och
gravitationen pressar samman stjärnan. Om stjärnan
inte vägde så mycket från början (till exempel om
stjärnan är lika "lätt" som solen) så slutar det här.
Stjärnans kärna har blivit ett mycket kompakt objekt
som kallas för en "vit dvärg", och som främst består
av kol och syre. Dock är detta material så tätt
sammanpackat att en bit stor som en sockerbit väger
lika mycket som en godsvagn!

Vad händer då om stjärnan redan från början var mycket
massiv? Då kommer kärnan av kol och syre pressas
samman så mycket av gravitationen att en ny process
börjar: kol slås samman till neon, vilket frigör
den energi för att stjärnan skall vara i jämnvikt.
När kolet tar slut, pressas stjärnan ihop ytterligare,
tills neonet börjar slå ihop sig och bilda syre och
kisel. Detta räddar stjärnan ett tag, men när neonet
tar slut blir det problem på nytt, och stjärnans inre
pressar ihop ytterligare. Ännu en gång räddas stjärnan
av att en ny process startar: syre slås ihop och bildar
mer kisel, och detta kisel börjar slå ihop sig och bildar
järn. Vad händer då när detta kisel tar slut? Stjärnan
får stora problem! Det är nämligen så, att processen
inte kan fortsätta längre. Anledningen är, att om man
slår ihop två järnkärnor så får man inte längre ut
någon energi (tvärt om, man måste faktiskt tillföra
energi för att det ska gå). Stjärnan har därför inget
"försvar" längre mot gravitationen, och stjärnans inre
pressas samman något otroligt.

I detta fall bildas ingen vit dvärg, för massan hos
stjärnan är så stor att materialet kan pressas ihop
ytterligare. Sammanpressningen av kärnan är så våldsam
att de yttre delarna av stjärnan kastas ut i en
våldsam explosion - stjärnan blir en supernova. Det är
det mest våldsamma fenomen vi känner till i universum.
Under en kort tid lyser denna enda stjärna mer än vad
en hel galax brukar göra (som kan innehålla många
miljarder normala stjärnor). Slutprodukten är ett
sammanpressat objekt som är fruktansvärt kompakt.

Antingen är det så kompakt att elektronerna har tvingats
att förena sig med protonerna i stjärnan, så att
materialet bara består av elektriskt neutrala neutroner.
Sådan stjärnor kallas därför för neutronstjärnor. Men
det kan också hända att materialet pressas samman ännu
mer, så till den milda grad att gravitationsfältet blir
så starkt att inte ens ljuset kan lämna stjärnan - då
kallar vi detta för ett "svart hål". Ett svart hål är
därför inte "tomt", som hål vanligtvis brukar vara,
utan ett svart hål är en fruktansvärt massiv och
tung (och väldigt väldigt sammanpressad) kropp.

Det är riktigt att svarta hål bildas hela tiden, därför
att stjärnor föds, lever och dör ständigt.

/Björn


Jag håller på med en uppsats...kan du enkelt säga vilken teori som mot säger big bang? jag har kollat upp Fred Hoyle ider. finns det några andra nyckel personer? i så fall vilka? har du några bra länkar också så skulle jag vara tacksam.
Mvh Anton

/ Anton, 16 år från Järfälla

Hej Anton,

Inom forskningen arbetar man alltid med två
huvudkomponenter: teori och observation. Med teori
menar man en uppsättning fysikaliska lagar som man
anser gälla, samt konsekvenser av dessa fysikaliska
lagar. Dessa lagar formuleras matematiskt och lösningen
på dessa ekvationer ("konsekvenserna") är en
teoretisk "beskrivning" av världen. Ofta beror
detaljerna i denna beskrivning på exakt vilka värden
man väljer för olika parametrar som ingår i modellen.

Ett konkret exempel: modern kosmologi utgår från en
uppsättning fysikaliska lagar som främst består av
allmänna relativitetsteorin samt partikelfysik.
Allmänna relativitetsteorin beskriver sambandet mellan
fördelningen av materia i universum, den resulterande
gravitationella växelverkan och universums
geometriska egenskaper. Partikelfysiken beskriver hur
materia och strålning växelverkar inbördes och med
varandra. Löser man de ekvationer som dessa
teorier består av får man en beskrivning av
universums utvecklingshistoria, som bland annat talar
om att universum expanderar, att det i början av
universum endast bildas väte och helium samt lite
litium etc. De exakta värdena på expansionstakt och
den exakt mängden väte relativt helium (och liknande
"konsekvenser") beror ofta på vilka värden man
väljer på olika parametrar. Till exempel så beror den
exakta expansionstaken hos universum på hur mycket
materia per kubikmeter det (i medeltal) antas finnas
i universum.

Hur avgör man då om teorin i grunddrag är korrekt? Om
man finner att teorin i grunddrag är korrekt, hur vet
man vilka värden på parametrarna som man måste stoppa
in i modellen? Det är här observationerna kommer in.
Vi måste helt enkelt kolla hur naturen faktiskt
uppför sig. Det är alltid naturen själv som bestämmer
om en teori är "bra" eller "dålig". En dålig teori
har helt enkelt inte förmåga att reproducera (efterlikna
eller härma) det vi ser i naturen. Sådana teorier kan
vi inte använda - de är värdelösa. En bra teori har
dock förmåga att i detalj härma det vi ser i naturen.


Än så länge verkar det som om kombinationen av
allmän relativitetsteori och partikelfysik passar
mycket bra för att beskriva det universum vi ser
omkring oss. Det är observationerna av rymden
(till exempel upptäckten av galaxernas expansion,
bakgrundsstrålningen, den relativa mängden väte och
helium i universum etc) som ger dessa teorier
"existensberättigande". Det råder en stor samstämmighet
mellan vad teorierna säger skall finnas, och vad vi
faktiskt ser i rymden.

Vi befinner oss nu i ett skede då det verkar vara ganska
uppenbart att allmänna relativitetsteorin och
partikelfysiken klarar av att beskriva universum.
Arbetet i dag handlar mycket om att försöka fastställa
värdet på diverse parametrar, så att vi vet exakt vilken
typ av universum vi bor i (de matematiska modellerna
ger som sagt utrymme för existensen av flera
olika "versioner" av universum, och vi måste klura ut
exakt vilken av dem som vi råkar bo i). Det kan till
exempel bestå i att försöka mäta sig till exakt hur
mycket materia per kubikmeter det finns i universum,
så att vi reproducerar rätt (dvs det observerade) värdet
på expansionstakten i våra modeller.

Efter denna bakgrund är vi färdiga att behandla din
egentliga fråga - de alternativa teorierna. En
alternativ teori är alltså en teori som INTE utgår från
allmänna relativitetsteorin + partikelfysiken, utan
försöker introducera nya teorier. Exempel på sådana
teorier är "steady state" teorin som utvecklades av
Bondi, Gold och Hoyle kort efter andra världskriget.
Bakgrunden var att kosmologiska observationer vid denna
tid inte var särskilt noggranna. Försökte man stoppa in
resultatet av astronomiska mätningar i den klassiska
big-bang-teorins ekvationer (dvs den där blandningen
av allmän relativitetsteori och partikelfysik) fick
man fram att universum bara skulle vara 1-2 miljarder
år gammal, vilket stod i strid med det faktum att
jorden var 4.6 miljarder år gammal! Bondi, Gold och
Hoyle försökte "fixa till" det här genom att införa
en ny fysikalisk model som i stora drag gick ut på
att materia "uppstod ur tomma intet" i långsam takt.

Med tiden har dock de astronomiska observationerna
blivit mycket bättre, och mätningar i dag visar att
universum måste vara ca 13.7 miljarder år gammalt
(alltså inte längre någon konflikt med jordens kända
ålder). Det var alltså inte big-bang-teorin som var
fel, utan värdet på de parametrar som man stoppade
in i modellen som var fel. Det "behövs" därför inte
några märkliga nya okända fenomen (som att
materia uppstår ur tomma intet) för att förklara
det universum vi ser i dag (dessutom har man aldrig i
något laboratorium kunnat observera den process som
Bondi, Gold och Hoyle ansåg nödvändig för att pusslet
skulle gå ihop). Steady-state-teorin har helt enkelt
förpassats på historiens soptipp, då den försökte
lösa ett problem som egentligen inte fanns, på ett
sätt som helt enkel inte fungerar.

Det finns andra alternativa teorier också, till exempel
Brans-Dicke teori, där man bytt ut Einsteins beskrivning
av gravitationen mot en alternativ beskrivning. Detta
ger också en alternativ beskrivning av hur universum
utvecklats. Dock har man genom mätningar av hur
kropparna i vårt solsystem rör sig kunnat fastställa
att Brans-Dicke beskrivningen av gravitation inte
kan vara riktig, och därmed faller även den alternativa
kosmologin.

I dagsläget ser det inte ut som att det finns någon
teori som på ett bättre sätt kan beskriva det vi ser
i universum än just "big bang teorin", som alltså är
en konsekvens av att tillämpa allmän relativitetsteori
och partikelfysik. Jag föreslår därför att du lägger
din energi främst på att försöka studera denna teori
i din uppsats.

/Björn


Om nu universum expanderar så betyder det alltså att själva rymden i sej utvidgas och tänjer ut sig. men kan det inte vara så att själva rymde är oändlig tomrummet alltså men att det bara är galaxerna och alla planeter som expanderar och d blir ju inte rymden större utan mellanrummet mellan galaxerna växer bara.

/ benjamin, 14 år från falun

Hej Benjamin,

Om man mäter galaxers rörelser så finner man att
de alla är på väg bort ifrån oss. Dessutom finner
man, att ju mer avlägsen galaxen är, desto snabbare
är dess hastighet. Man kan naturligtvis tänka sig
en massa olika förklaringar till detta. Dock visar
vår erfarenhet från vardagen att den enklaste
förklaringen oftast är den riktiga.

Vi har i dag en teori för hur gravitationen uppför sig
som kallas den allmänna relativitetsteorin, som
presenterades 1915 av Albert Einstein. Denna
gravitationsteori klarar av att beskriva allting som
Newtons gravitationsteori klarade av (till exempel
planeternas banor). Faktum är att den till och med
är bättre än Newtons teori, för Newton hade problem
att beskriva planeten Merkurius bana, men det hade
inte Einstein. Tack vare detta är vi tämligen säkra
på att Einsteins teori är riktig.

Nu är det så, att om man använder allmänna
relativitetsteorin för att beräkna hur en stor
samling materia (hela universum) uppför sig, så finner
man att detta universum kommer att expandera.
Expansionen är sådan, att föremålen i rummet
egentligen står still (eller rör sig bara mycket
lite relativt rummet), men att själva tomrummet
blåses upp, vilket får föremålen (galaxerna) att
avlägsna sig snabbt från varandra.

Man brukar tänka sig galaxerna som russin i en
jäsande deg. Russinen rör sig inte relativt degen
(rummet), men tack vare att degen jäser och växer,
så ökar avståndet mellan galaxerna likväl.

Allmäna relativitetsteorin förutsäger alltså att
rymden expanderar, och att galaxerna ska åka ifrån
varandra. När vi vid våra observationer faktiskt ser
att galaxerna är på väg bort, så väljer vi den allra
enklaste förklaringen som finns till hands för oss.
Det är alltså att universum expanderar (i den mening
som avses i allmänna relativitetsteorin).

/Björn


Hej!

Jag undrar om man fortfarande kallar Pluto för en planet? Vad är planeten X?

/ Kajsa Lundqvist, 14 år från Fristad

Hej Kajsa,

De sex innersta planeterna (Merkurius, Venus, jorden,
Mars, Jupiter och Saturnus) har varit kända sedan
urminnes tider, då de lätt kan ses med blotta ögat.
I och med att man uppfann teleskopet kunde man börja
upptäcka objekt som är så ljussvaga att de inte ses
för blotta ögat: 1781 upptäckte William Herschel
Uranus, och 1846 upptäckte Johann Gottfried Galle
Neptunus.

Dessa åtta planeter är stora himlakroppar. De är
dock inte de enda kropparna som befolkar solsystemet.
År 1801 upptäckte man ett litet objekt i bana
runt solen mellan Mars' och Jupiters banor, som
döptes till Ceres. Man insåg snart att denna kropp
var mycket liten i förhållande till planeterna. Dess
massa är till exempel bara 0.02% av jordens massa
(och jorden är i sin tur väldigt liten i förhållande
till de riktigt stora planeterna, till exempel
Jupiter). Man bestämde sig snart att en så liten kropp
inte platsade bland planeterna, och man kallade Ceres
för en "asteroid" istället. Med tiden skulle man
upptäcka allt fler asteroider, och i dag känner vi till
banorna för mer än hundra tusen asteroider.

Pluto upptäcktes på fotografiska plåtar år 1930, av
en amerikansk astronom som hette Clyde Tombaugh. Man
upptäckte med tiden att även denna himlakropp var
väldigt liten. Dess massa uppgår till endast 0.2%
av jordens massa (alltså bara tio gånger mer än
den största asteroiden). Man skulle behöva 500 Plutos
för att bygga en kropp lika tung som jorden! Trots att
Pluto var så liten så bestämde man sig för att kalla den
för en planet, främst för att det var det enda kända
objektet utanför Neptunus' bana.

Men år 1992 förändrades allt när David Jewitt och
Jane Luu hittade ytterligare ett objekt utanför
Neptunus, som kallades 1992 QB1. Under de 14 år som
förflutit sedan dess har man upptäckt mer än 900
objekt där ute! Dessa kroppar kallas gemensamt för
"Transneptunska objekt" eller "Edgeworth-Kuiper objekt".

Flera av dessa är ganska stora. Ett av objekten, som
ännu bara har katalognamnet 2003 UB313 är till och med
större än Pluto! Andra objekt i nästan samma storleks-
klass (alltså bara något mindre än Pluto) är
Quaoar (2002 LM60), Sedna (2003 VB12) och 2003 EL61.

Det är mot bakgrund av dessa upptäckter som vi måste
definiera vad en "planet" egentligen är. Var ska
gränsen gå? Vi kan ju säga att "allting lika stort
som Pluto eller större är en planet". Men då måste
vi tänka oss för: i framtiden kommer allt större
teleskop byggas, och vi kommer säkert att upptäcka
fler och fler objekt som är lika stora som Pluto
eller större. Om vi säger att allt lika stort som
Pluto ska vara en planet, hur många planeter har
vi då om 50 eller 100 år? Har vi 20 planeter, 30 eller
fler? Stackars skolbarn som måste lära sig namnet
på trettio planeter! Begreppet "planet" kommer helt
enkelt att urholkas och urvattnas, det kommer inte
att betyda någonting särskilt längre. Själva
begreppet "planet" kommer att vara meningslöst,
eftersom det inte är något speciellt som utmärker
dessa kroppar.

Man har därför bestämt att ordet "planet" ska reserveras
för de kroppar i solsystemet som verkligen är stora:
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus,
Uranus och Neptunus. Lilla Pluto får helt enkelt inte
vara med längre. Själv tycket jag att det är ett helt
riktigt beslut - det finns inga somhelst vetenskapliga
skäl att kalla Pluto för en planet (för mig är den
bara en av hundratals Transneptunska objekt, om än ett
ganska stort sådant). De enda skälen är rent
historiska, eller kulturella - men det håller inte
i längden.

"Planet X" hör också till det förgångna. Det var på
den tiden, före 1992, då man tänkte sig att det kanske
fanns en "tionde planet". Nu vet man att det är
meningslöst att tänka så: utanför Neptunus finns
hundratusentals kroppar! Vi känner till nästan tusen
av dem redan nu, och fler upptäcks varje år.


/Björn


Jag undrar vad det är för skillnad på "jorden" och "världen"?

/ Matilda Drysén, 11 år från Fristad

Hej Matilda,

När vi säger "jorden" menar vi den planet vi
bor på. Det är själva namnet på den här bollen
vi går omkring på, ungefär som att andra planeter
är döpta till någonting specifikt, som "Merkurius"
eller "Saturnus."

Ordet "världen" är mer symboliskt och har lite olika
betydelser beroende på när och hur man använder det.
Säger vi "den äldsta bilen i världen" menar vi att
det inte går att hitta någon äldre bil på någon
annan plats (underförstått: på jorden). Men vi
kan också säga "den snabbaste löparen som världen
skådat", och med "världen" avser vi då inte själva
jordklotet, utan snarare alla människor som bor på
jorden, alltså det mänskliga kollektivet. Vi kan
också använda ordet "världen" för att beteckna vår existens, själva livet. Man kan ju säga "när jag
lämnar den här världen" och mena "när jag lämnar
det här livet". Så "värld" är ett ord med väldigt
många betydelser, mellan "jorden" är ett mer
vetenskapligt namn på vår planet. Men ofta använder
man dem som synonymer till varandra, och det går inte
att klart definiera skillnaden.

/Björn


Hej! Jag undrar vad som händer om dragningskraften försvinner på Jorden och varför den fortsätter i en bana runt solen?

/ Henrik Rohdin, 15 år från Göteborg

Hej Henrik,

Det naturliga sättet för en kropp att röra sig
är rakt fram längs en linje, med konstant hastighet.
Vill man ändra på en kropps rörelse (byta hastighet
och/eller riktning) måste man tillämpa en "kraft".
Vi vet inte varför universum har denna egenskap
(dvs varför rätlinjig rörelse med konstant hastighet är
det "naturliga" sättet att röra sig). Det kan inte förklaras utifrån ännu enklare principer, eller "förstås" genom att använda logik. Man behöver alltså inte känna
sig dum om man inte förstår varför det är på det
här viset! Man kan bara konstatera att naturen uppför
sig på detta sätt, genom observationer. Detta faktum
upptäcktes av den engelske fysikern Isaac Newton
på 1600-talet och sammanfattas av hans så
kallade rörelselagar.

Jorden skulle alltså helst "vilja" röra sig längs
en rät linje med konstant hastighet. Anledningen till
att den inte gör det (jorden byter hela tiden rörelse-
riktning så att slutresultatet blir en ellips runt
solen, som nästan är en perfekt cirkel), är att det
finns en kraft som hela tiden modifierar jordens
rörelse. Denna kraft kallar vi gravitation och utgår
från solen.

Om dragningskraften från solen plötsligt försvann,
skulle dess gravitation också upphöra. Eftersom det då
inte finns någon kraft som tvingar jorden att ändra
sin hastighet till storlek och riktning, skulle den
därför röra sig med konstant hastighet längs en rät
linje (dvs den skulle fortsätta att ha den hastighet
och rörelseriktning som den hade precis innan solen "försvann"). Den skulle åka spikrakt ut i rymden i
någon riktning.

Du kan likna detta vid att du har en sten i ett snöre
som du svingar över huvudet. Stenen hålls i en mer
eller mindre circulär rörelse av snöret. Om snöret
brister far stenen iväg. Hade du gjort detta ute i
rymden skulle stenen alltså ha åkt rakt iväg med
konstant hastighet. Gör du experimentet på jorden
börjar jordens gravitationskraft dock ändra stenens bana
så att den faller till marken.

/Björn


Hej Daniel!
Vi satt ett ute en stjärnklar kväll och såg något vi aldrig sett förr. Det såg ut precis som en stjärna, samma storlek och ljusstyrka som gled över himlen med en jämn och snabb fart. Vad var det?
Tacksam för svar /
Mvh
Alex Vaarala

/ Alex Vaarala, 32 år från Stockholm

Hej Alex,

Det låter precis som att det är en satellit ni sett.
De reflekterar solens ljus och far tämligen snabbt
över himlen med mer eller mindre konstant ljusstyrka
(om det inte blixtrar till när någon solpanel vänder
bredsidan till). Det är en rolig, fascinerande, men
inte särskilt ovanlig syn.

/Björn


Hej igen, Jag har en mycket svår fråga om rymden:
Var pekar riktning på kompass i rymden?
Hoppas att du kan svarar på detta fråga.

/ Joel G., 15 år från Örerbo

Hej Joel,

En kompass ställer in sig längsmed vilket
magnetfält som helst, som det råkar befinna
sig i. Jorden har som bekant ett magnetfält,
vilket vi utnyttjar med våra kompasser.

Lämnar man jorden så minskar jordens magnetfält
snabbt, men där ute finns det en massa andra
magnetfält - solens, övriga planeter, andra
stjärnors, galaktiska magnetfält. Så kompassens
riktning kommer att bero helt på var du
befinner dig någonstans. Man ska dock inte tro
att kompassnålen kommer att peka mot jorden
om man befinner sig långt ute i rymden.

/Björn


Vilken är den närmsta nebulosa?

/ Joel G., 15 år från Örebro

Hej Joel,

Det finns lite olika typer av nebulosor. Stjärnor
av solens typ kastar i slutet av sina liv bort sina
yttre delar, vilkar bildar ett stort moln som kallas
"planetarisk nebulosa", därför att de i små teleskop
påminner om planeter i sitt utseende. Den närmaste
planetariska nebulosan mig veterligen är NGC 7293
som på engelska kallas "Helix nebula", vilket
ungefär betyder Spiralnebulosan. Den ligger i
stjärnbilden Vattumannen på ett avstånd av ca 450
ljusår.

Orionnebulosan, som är det närmaste större gasmoln
där stjärnbildning pågår ligger på ett avstånd
av ungefär 1500 ljusår.

/Björn

Föregående sida1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 Vidare till fler svar
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB