Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Panelen svarar

Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.

Sökord:
Kategori:

Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!


hej jag undrar! är man verkligen säker på att ljus är uppbyggt av vågor.

/ benjamin, 13 år från falun

Hej Benjamin,

Till skillnad från vad man kanske kan tro så
är fysiker inte särskilt intresserade av
att förklara "varför" världen fungerar som den
gör. Vi är mest intresserade av "hur" den fungerar.

När det gäller ljus, så vill vi kunna beskriva
ljusets beteende i alla tänkbara miljöer. Vi vill
kunna räkna exakt hur ljuset uppför sig i till
exempel ett komplicerat system av linser, så
att vi till exempel kan bygga teleskop och
i förväg veta hur teleskopet kommer att uppföra
sig.

För att besvara frågan "hur" ljuset uppför sig,
så har vi hittat på en rad modeller. En modell
säger att ljus är en våg, och den fungerar
jättebra att använda i de flesta sammanhang
(till exempel när vi vill bygga teleskop).

Men i andra sammanhang, till exempel när vi vill
bygga en elektrisk ljusmätare, funkar vågmodellen
inte alls, och då använder vi glatt en model där
ljuset uppför sig som partiklar, och kan då igen
räkna mycket noga på hur ljusmätaren kommer att
uppföra sig.

Men hur kan vi fysiker ibland säga att ljus är en
våg, och ibland en partikel? Vad ÄR ljus egentligen?
Faktum är att ingen fysiker någonsin har påstått
att ljus ÄR en våg eller en partikel. Vi säger bara
att dessa synsätt fungerar bra att använda i praktiken
för att beräkna saker, och de är inte menade till att
beskriva ljusets "riktiga inre struktur".

Vill du veta VAD ljus är, så ska du därför fråga en
filosof eller liknande. Men vill du veta exakt HUR
ljus uppför sig, då kan du fråga en fysiker.

Detta vetenskapsfilosofiska problem är mycket
betydelsefullt, och det är viktigt att man inser
skillnaden mellan verkligheten (som vi aldrig kommer
att veta något om) och vår modell av verkligheten
(som vi använder oss av sålänge den hjälper oss
i vardagen). Någon sa en gång, att en fysikalisk
modell (till exempel ljus beskrivet som vågor
eller partiklar) är som en karta - den beskriver
en terrängs alla detaljer. Man kartan ÄR INTE
terrängen!

/Björn


hur fungerar dopplereffekten´.

/ beni, 13 år från falun

Hej Beni,

Du har kanske hört hur ljudet från en ambulans
ändrar sig när den är på väg bort från dig
i hög fart - tonen blir liksom lägre och lägre.
Detta är ett exempel på "Dopplereffekten".

För att förstå detta måste vi förstå hur
ljud egentligen uppstår och färdas. I luften
finns molekyler, som normalt sätt är mer
eller mindre jämnt fördelade i rummet. Men om
man till exempel slår ihop händerna, tvingar
man bort luften mellan sina händer och utanför
händerna blir antalet molekyler per kubikcentimeter
något högre. Denna "förtätning" i luften färdas
sedan iväg, och när förtätningen träffar örats
trumhinna så hör vi en skarp smäll - klappen.
Ljud är därför lokala förtätningar i luften och
de fortplantas genom att molekylerna slår i
varandra och förtätningen sprids till nya områden.

Om vi träffas av sådana förtätningar mycket ofta
uppfattar vi det som en ljus ton, och om vi träffas
mindre ofta uppfattar vi det som en mörkare ton.
Tänk på en liten mygga som slår vingarna fruktansvärt
fort - man hör ett väldigt ljust "vinande". Och så har
vi en stor humla som "brummar fram" eftersom den slår
vingarna mycket långsammare.

Om ambulansen står still sänder dess siren ut likadana
luftförtätningar i alla riktningar. Vi hör då samma
ton var vi än står. Men om ambulansen börjar
röra sig, så kör bilen "ikapp" de förtätningar den
sänt ut som ligger framför den, och "kör ifrån"
dem bakom. Det betyder att avståndet mellan luftförtätningarna framför bilen är mindre än de bakom.

När vi träffas av dessa uppfattar vi alltså förtätningarna framför bilen som en ljus ton,
och de bakom som en mörkare ton. Så när
ambulansen kör om oss hör vi hur ljudet gradvis
går mer och mer i moll.

/Björn


vad hände med planeten X? för några år sedan pratades det om att en "ny" planet upptäcks bakom Pluto, och att den störde pluto i sin bana, var det en planet eller vad var det?

/ Eia från Sverige

Hej Eia,

I vårt solsystem har vi åtta planeter plus
Pluto, som enda sedan den upptäcktes har
kallats för en "planet" trots att den är
så fruktansvärt liten att den inte har bland
planeterna att göra (jorden, som är en ganska
liten planet, väger 500 gånger mer än Pluto!)

Men ok, låt oss kalla Pluto för en planet och
ge den nummer nio. Finns det då en tioende planet?
Denna tioende planet kallas populärt för
"Planet X", där X både står för "10" om man
använder romerska siffror, och där X betyder
"obekant" eller "okänd" (i matematiken använder
man bokstaven X för att beteckna obekanta siffror).

Faktiskt har man hittat en himlakropp som till och
med är lite större än Pluto. Denna kropp har ännu
bara har ett nummer, 2003 UB313. Den organisation
som bestämmer om en himlakropp ska kallas "planet"
eller inte (Internationella Astronomiska Unionen)
ska snart bestämma sig exakt hur man ska definiera
vad en planet är någonting. Då får vi reda på om
vi ska fortsatta att kalla Pluto för en planet
(då blir 2003 UB313 troligtvis den tionde planeten,
det vill säga "Planet X"), men det bästa hade
faktiskt varit att nöja sig med åtta planeter
och kalla Pluto och 2003 UB313 för "Edgeworth-Kuiper
objekt". Det finns nämligen hundratals kända
små sten och is-bumlingar utanför planeten
Neptunus' bana som kallas just Edgeworth-Kuiper
objekt, varav Pluto och 2003 UB313 är två exempel
på sådana.

2003 UB313 är alldeles för liten för att kunna
störa Pluto märkbart. Faktum är att Pluto inte
är utsatt för några störningar som inte går att
förklara med de kända planeternas gravitationskraft.
Tidigare hade man lite problem att få allting att
gå ihop, men sedan man fått en mättre uppfattning
om massorna hos Uranus och Neptunus har dessa
problem lösts.



/Björn








hur kom jorden till och hur såg ytan ut i början?

/ Carolina, 14 år från Halmstad

Hej Carolina,

Solsystemet bildades ur en nebulosa (sådana ser vi
runt omkring oss överallt, till exempel Orionnebulosan).
Nebulosor består mest av gaserna väte och helium
(tillsammans utgör de ca 98% av massan i ett
molekylmoln), och resterande 2% utgörs av små
stenpartiklar (kanske en tiotusendels millimeter
i radie), som även är rika på organiska ämnen och
olika sorters is.

När en sådan nebulosa kollapsade på grund av sin
egen gravitation, bildades solen i centrum, medan
resten av gasen plattades ut i en tunn skiva
som kretsade kring solen. I denna skiva började
de små stenpartiklarna slå sig samman, och växte
till större och större kroppar. Tillslut hade de
växt sig så stora så att de är tusentals kilometer
i radie: planeterna (och deras månar).

De här små stenpartiklarna innehöll även en del
radioaktiva ämnen. När mycket sådan materia samlades
på ett ställe blev det så mycket radioaktiva ämnen
att det blev en "härdsmälta". När jorden var ung
var den därför helt flytande, en stor droppe av
lava, kan man säga. Så det var så jorden såg ut
i början.

Ny har ytan svalnat lite, och vi kan leva på den.
Men under ett ganska tunnt skal (som kallas skorpan),
är det fortfarande flytande i jordens inre - de
radioaktiva ämnena bildar fortfarande så mycket
värme att stenen är i flytande form. Denna lava
letar sig ibland upp till jordens yta - det är
detta som vi kallar för en vulkan.

/Björn


Jag undrar hur solen påverkar oss människor. Finns det vetenskapligt bevisat att solen påverkar vår hälsa och vårt välbefinnande?
tack på förhand

/ Josefin, 17 år från västerås

Hej Josefin,

Eftersom jag inte är läkare eller biolog kan jag
inte ge ett särskilt bra svar på den frågan.

Det är helt klart att solen är en förutsättning
för livet på jorden, det är därifrån vi får
all värme och all energi som driver till exempel
vädret, och som ger växterna den energi som vi
sedan äter. Utan solen skulle jorden snart bli en
ganska ogästvänlig plats med temperaturer nära
-270 grader.

Förutom detta så är solljus ganska viktigt för vårt
psykiska välbefinnande. Ser man inte solen på länge
blir man lätt lite deprimerad. Folk i nordliga
trakter går i "ljusterapi" ibland för att råda
bot på detta. Eftersom jag är doktor i teoretisk
astrofysik och inte i psykologi vet jag inte
huruvida det hjälper eller ej.

Solljus är också viktigt för att vi människor ska
bilda D-vitamin. Detta vitamin är viktigt, till
exempel för att man inte ska få benskörhet. Om jag
fattat rätt har Skandinavien de största problemen
i värden med till exempel lårhalsbrott, som orsakas
av benskörhet - kanske kopplat till att vi inte ser
solen särskilt mycket, och inte får tillräckligt
med D-vitamin. Men, som sagt, detta är inte mitt
expertområde.

/Björn


hej björn läste om en 800meter stor asteroid som kan kanske träffa jorden redan 2008 den heter 2006hz51 en annan sak som jag undrar hur nära kan en asteroid komma jorden utan att den krockar med oss o ibland när man tittar på stjärnorna så finns det vissa liksom skimrar i olika färger vad beror detta på mvh tina

/ tina, 15 år från malmö

Hej Tina,

Nya asteroider upptäcks hela tiden. Om man har
åtminstone tre positionsbestämningar av en ny asteroids
läge på himlen (alltså, man har observerat asteroiden
vid tre olika tillfällen) kan man göra en första
beräkning om hur dess bana ser ut. Denna banberäkning
blir oftast ganska dålig, eftersom det är så få mätningar
och man kanske har mätt lite fel. Genom att observera
asteroiden gång på gång över längre tid blir dock
banbestämningen bättre och bättre.

Det som hände med 2006 HZ51, var att den allra första
banbestämningen, som grundades på väldigt få
mätpunkter, visade stor kollisionsrisk med jorden.
Nu har man dock gjort fler observationer och kunnat
bestämma banan mycket bättre. Det visade sig då
att det inte är någon risk att den ska krocka med
oss.

Minor Planet Center (MPC), den organisation som håller
reda på alla asteroiders banor, har en lista för
PHA (Potentially Hazardous Asteroids), eller
"Potentiellt Farliga Asteroider". Alla asteroider
som kommer inom 0.05 AE (Astronomiska Enheter) från
jorden inom de närmsta 170 åren hamnar på denna
lista (en AE är medelavståndet mellan jorden och
solen, ca 150 miljoner km). Gränsvärdet för att
hamna på MPCs PHA-lista är därför ca 7.5 miljoner
km. Det låter mycket, men är faktiskt bara 20 gånger
längre bort än från jorden till månen.

2006 HZ51 hamnade på listan ett tag, men är nu
bortplockad eftersom den inte kommer så nära.

Du kan själv se listan på

http://cfa-www.harvard.edu/iau/lists/PHACloseApp.html

Som du ser innehåller listan (tyvärr) hundratals
objekt. Listan toppas av asteroiden Apophis, som
år 2029 kommer endast 0.0002318 AE från jorden,
vilket betyder att den kommer ca 10 gånger
närmare oss än månen. Den kommer inte att träffa
jorden, men den kommer VÄLDIGT nära!

Din andra fråga: För att en asteroid ska krocka med
oss måste den komma inom 6400 km från jordens
kärna (detta är jordens radie). Apophis passerar
till exempel 34770 km från jordens centrum 2029,
alltså träffar den inte oss.

Tredje frågan: Stjärnor lyser egentligen med ett
stadigt sken, och med en bestämd färg. Men när
man tittar på dem är det som du säger: de liksom
skimrar i olika färger, och deras sken är heller
inte stadigt, utan fladdrar lite. Detta orsakas
av jordens atmosfär. När stjärnljuset passerar genom
luften fungerar luften lite som en lins, och bryter
ljuset lite. Eftersom luften inte står still ändrar
sig "linsen" hela tiden, och stjärnljuset ser ut
att fladdra. Eftersom stjärnljusets olika våglängder
bryts lite olika, kan man även se vissa
färgförändringar. Stjärnornas färgglada skimrande
är alltså ett optiskt fenomen, en synvilla om man
så vill.

/Björn


Hej Daniel!
Jag undrade om du kunda vara snäll och hjälpa mig med en fråga?

Det är så att vi håller på och arbetar med Astronomi i skolan nu, och jag arbetar med svarta hål.
Till uppgift har vi fått att göra en G fråga och en MVG fråga, och min tanke var då att du kanske kunde skicka mig några exempel som jag skulle kunna ha på min uppsats?. Allså en MVG fråga, och en G fråga.

Tack på förhand!

MVH// Mathias Carlsson

P.S Vet du kanske några bra internet sidor som innehåller fakta om "svarta hål"? D.S

/ Mathias Carlsson, 15 år från Åkersberga

Hej Mathias,

Jag skulle inte vilja rekommendera internet i
allmänhet som en bra (säker) källa till information.
Precis vem som helst kan lägga ut saker på nätet,
utan att de egentligen vet vad de talar om. De saker
du läser om svarta hål på nätet kanske är helt
felaktiga, om de inte är skrivna av någon som är
utbildad på området. Jag är doktor i teoretisk
astrofysik, så förhoppningsvis är det mesta jag
säger riktigt :-)

Det allra bästa är att gå till biblioteket och låna
en bok om astronomi. Det är i och för sig ingen
100-procentig garanti för att allting ska vara
rätt, men det är i regel mycket svårare att
trycka felaktiga saker än att lägga upp felaktig eller dålig information på nätet.

I en bra astronomibok kommer du också att få olika
ideer och tips på saker att skriva om. Använd din
egen fantasi, och utgår från din egen nyfikenhet
som drivkraft att komma vidare. Det är så vi forskare
får energi att undersöka svåra saker hela dagarna - vi
är helt enkelt fruktansvärt nyfikna personer, vi kan
inte låta bli att läsa, studera, mäta, räkna, och
observera!


/Björn



hej!
jag undrar var materien får sim massa ifrån.

/ benjamin, 13 år från sverige

Hej igen Benjamin,

Om du läser svaret på din förra fråga så
kanske det är lite lättare att smälta
svaret på denna frågan!

Vi kan inte svara på varifrån "massa" kommer.
Vi vet bara att materia har någon form
av egenskap (som vi har valt att kalla
"massa"), och allt vi kan göra är att
studera effekterna av den. Till exempel ser
vi att denna mystiska massa har egenskapen
att materia attraherar annan materia. Denna
attraherande kraft kallar vi gravitation, och
vi fysiker kan räkna ut exakt hur gravitationen
uppför sig. Men vad gravitation och massa
"egentligen" är, det vet vi inte.

Fysiker gör två saker: konstaterar "att" saker
sker, och beskriver exakt "hur" de sker (genom
mätningar och matermatiska modeller). Om man
vill fråga "varför"... då ska man inte gå till
en fysiker, utan till en filosof, eller till en
präst. En fysiker kan konstatera att det finns
massa, och han eller hon kan beskriva exakt
hur denna massa uppför sig (typ gravitation).
Men undrar du "varför" massa finns, eller vad
massa "egentligen" är, har jag inga svar att
ge dig. En präst skulle kanske säga "Gud vill att
det ska finnas massa". Men det är kanske inte
en förklaring man blir (intellektuellt) nöjd
med heller?

/Björn


hej jag skulle vilja vad elktroner ljus och ljud är förnågot. men vi kan ta en elektron. så vitt jag vet så uppför sig elektronen som en våg när man man försöker mäta på den, eller när den träffar något. men om man varken mäter på den eller den träffar något. utan den bara hänger där ute i tomma rymden. vad är den då. är det en partikel eller en våg. det kan ju inte vara båda delarna.

/ Benjamin, 13 år från sverige

Hej Benjamin,

Vi fysiker ägnar oss åt två saker: vi gör mätningar
av saker och ting i naturen, och vi försöker göra
matematiska modeller av naturen. Vi tycker att en
matematisk modell är bra när den lyckas efterlikna
våra mätningar. Gör den det så "fungerar den", och
vi kan använda den för att göra förutsägelser om
framtiden. Dock är vi inte så intresserade av huruvida
vår modell beskriver "verkligheten" eller inte - den
får vara hur konstig den vill, bara den spottar ut
sig tal som stämmer överrens med det vi mäter.

Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan mäta planeternas
position på himlen väldigt noggrannt. Vi har också
utvecklat en matematisk modell av hur gravitation
fungerar. Vi tycker att vår matematiska modell av
gravitationen är bra, för använder vi den för att
beräkna hur Jupiter ska röra sig på himlen, så
visar det sig (när vi jämför med mätningarna) att
den rör sig exakt på det vis som den matematiska
modellen sa. Vår gravitationsteori "fungerar" och
vi använder den för att göra förutsägelser: till
exempel beräknar man i förväg hur astronauternas
rymdraket ska åka i det komplicerade gravitationsfältet
mellan jorden och månen - att astronauterna kommer fram
till månen välbehållna, exakt längs den banan som det
var tänkt bevisar att vår gravitationslag "gör jobbet".
Den "fungerar".

Det är dock viktigt att inse att även om vi har en
matematisk modell av naturen som "fungerar", så måste
denna modell inte nödvändigtvis vara identisk med
naturen själv. Bara för att vår gravitationslag
"fungerar" så behöver det inte betyda att vi har
förstått gravitationens "innersta väsen". Vi fysiker
svarar på frågan "hur" någonting sker, men vi
struntar egentligen i "varför" någonting fungerar.
Det lämnar vi åt filosoferna att reda ut! Ingen
vet egentligen vad gravitation "är". Vi vet bara
på vilket sätt den uppträder och hur den "beter sig".

Så kommer då detta med elektronen. Vi kan göra en
viss typ av mätningar och experiment, och för att
kunna förklara dessa mätningar har vi märkt att det
fungerar jättebra att tänka sig elektronen som
vågor som breder ut sig (ungefär som ringar på
vatten). Vi kan också göra en helt annan typ av
mätningar, och vi har då märkt att vi kan förklara
DESSA mätningar jättebra om vi istället tänker oss
elektronen som en liten partikel. Och med detta är vi
nöjda! Vi nöjer oss med att kunna förutsäga elektronens
uppförande i alla tänkbara situationer, och med mycket
stor exakthet kunna räkna ut i förväg hur elektronerna
ska uppföra sig.

Men ÄR elektronen då en våg eller en partikel?
Sanningen är att en elektron bara är en sak: sig
själv (vad nu DET är). Vår matematiska modell
har egentligen ingenting med verkligheten att göra
i den meningen att den försöker svara på frågan
"är elektronen en våg eller en partikel?". Den har
bara med verkligheten att göra på så sätt att den
exakt beskriver HUR elektronen rör sig / uppför
sig - oavsett vad den "egentligen är för någonting".

Jag vet att detta kan vara svårt att smälta.
Men man får helt enkelt vänja sig vid tanken.
Det är ungefär såhär: med bokstäverna kan vi
göra en fullständig beskrivning av språket.
Men bokstäverna ÄR inte språket! På samma sätt
är de matematiska modellerna av naturen ett
sätt att göra en fullständig beskrivning av
naturen. Men modellerna ÄR inte naturen!

/Björn

















heeeeej!
jag undrar vad som finns i mitten av vår galax?

/ Joakim, 9 år från Umeå

Hej Joakim,

I mitten av vår galax ligger det troligtvis
ett svart hål - en kropp som är så tung att inte
ens ljuset orkar lämna den ifall det skulle komma
för nära. Mätningar visar nämligen att det nära
centrum av galaxen finns ett objekt som
väger flera miljoner gånger mer än solen,
och att denna materia befinner sig inom en
volym som ungefär motsvarar planeten Saturnus
bana. Det är så mycket material på en så liten
volym att ett svart hål är den enda förklaringen!

/Björn


Hej!
det är så spänande med rymden!
jag är specielt intreserad av saturnus, den har så fina ringar. Jag gillar också jupiter, den är ju så stor! Har du någon skojig lite ovanlig fakta om någon av dessa planeter?

skulle vara kul att veta!

hälsningar
Lisa

/ Lisa, 11 år från Gävle

Hej Lisa,

Saturnus är ju en fin planet. En skojig sak
med Saturnus är att den har väldigt låg
densitet, längre än vatten. Vad betyder
det? Jo, om man kunde hitta ett tillräckligt
stort hav att lägga Saturnus i, så skulle den
flyta!

/Björn


Hej,
Jag håller på med en hemskrivning i naturkunskap nu och skulle behöva lite hjälp med en fråga.
- Vilka konsekvenser har supernovor haft för livet på jorden?
MVH Karin Yderland

/ Karin Yderland, 18 år från Kalmar

Hej Karin,

Normalt brukar jag inte svara på frågor som har med
skolarbete att göra, utan ge rådet att gå till
biblioteket. Men denna fråga är så intressant, och
det kanske är svårt att hitta bra information om
detta, så jag skriver lite i alla fall!

Från förekomsten av fossil på jorden så vet vi
att det ibland förekommer plötsliga och
hittills oförklarliga "massextinktioner". Det
betyder att ett väldigt stort antal arter
försvinner nästan samtidigt i någon form av
katastrof. Den värsta kända av dessa inträffade
för 245 miljoner år sedan, när kanske så
mycket som 97% av alla arter som levde i havet
plötsligt försvann. Den gången var det inte långt
ifrån att livet på jorden utplånades. Den senaste
större massextinktionen inträffade för 65 miljoner
år sedan, när alla dinosaurier försvann.

Man har spekulerat i om supernovor som exploderar
i vår närhet kan vara en orsak till vissa sådana
extinktioner. Den främsta mekanismen är att
strålning från supernovan förstör jordens ozon-lager,
så att solens ultravioletta ljus får mer eller mindre
fritt tillträde till jordytan. Denna fruktansvärt
skadliga strålning skulle kunna orsaka enorma
problem för djur och växter.

De nyaste beräkningarna visar att en supernovaexplosion
måste ske inom ungefär 30 ljusår för att det ska ha
någon större effekt på jordens ozonlager. Man räknar
med att en sådan typ av explosion sker på så små
avstånd ungefär en gång på 1.5 miljarder år. Eftersom
jorden är ca 4.5 miljarder år gammal, skulle sådana
händelser ha inträffat ungefär tre gånger (detta
är naturligtvis bara statestik: "tre" kan betyda
att det aldrig har hänt, eller att det har hänt
10 gånger - vi vet inte). Kanske kan åtminstone några
av de dokumenterade massextinktionerna därför
faktiskt ha med supernovor att göra.

Om en supernovaexplosion sker i vår närhet kan vi
räkna med att en hel del ämnen regnar ned på
jorden som är väldigt ovanliga normalt sett. Det
rör sig till exempel om vissa grundämnens isotoper,
eller kortlivade radioaktiva ämnen. Man har därför
letat efter sådana ämnen, och kanske funnit dem.
Till exempel så har man hittat ovanligt många
beryllium-10 atomer i borrkärnor från Antarktis,
som bedöms vara mellan 35-60 tusen år gamla.
Man har också hittat en förhöjd halt av järnisotop
60 i skorpan på havsbotten, som svarar mot en ålder
av 2.8 miljoner år. Om dessa förekomster av ovanliga
isotoper verkligen kommer från supernovor är
svårt att säga, det är ännu vanskligare att försöka
koppla ihop dem med eventuella förändringar i
jordens flora och fauna. Men det är åtminstone ett
väldigt spännande forskningsområde!

/Björn


Mänsklig överlevnad:
Vad behöver människan för att överleva på ett rymdskeppet? Hur många måste man vara på ett rymdskepp för att få allt att fungera?

/ jesper, 15 år från Göteborg

Hej Jesper,

På ett rymdskepp behöver man samma saker som
på jorden för att överleva: syre, vatten, mat,
en temperatur som inte är för hög eller låg,
bland annat. Om astronauten inte kan få
dessa saker utifrån (astronauterna på den
internationella rymdstationen ISS får regelbundet
leveranser av mat, luft, vatten, och andra
förnödenheter från jorden), så måste de på
något sätt framställa sitt eget syre, rena
och återanvända vatten, och odla sin egen mat:
rymdsonden måste helt enkelt bli ett
självförsörjande ekosystem. Innan vi kan åka till
Mars, till exempel, måste vi lyckas med att
skapa ett sådant ekosystem.

Hur många astronauter det krävs för att flyga ett
rymdskepp varierar lite. Det har funnits många
enmansfarkoster (amerikanska Mercury, ryska Vostok I,
kinesiska Shenzhou V), tvåmannsfarkoster (t.ex. amerikanska Gemini), tremannsfarkoster (amerikanska
Apollo, ryska Soyuz). Den amerikanska rymdfärjan
som används i dag har normalt sju astronauter ombord.

/Björn





hej björn vad äe det som gör att jorden snurrar runt solen o månen runt jorden o hur vad är det som får jorden att snurra ???? mvh ulrika

/ ulrika, 11 år från halmstad

Hej Ulrika,

Vi är ju vana vid att om man knuffar till
någonting, så rör sig föremålet ett litet tag
för att sedan stanna. Till exempel, sparkar man
till en boll, så rullar den ett tag, och stannar
sedan. Detta gjorde att vi människor länge trodde
att stillastående var det mest naturliga tillståndet
för kroppar.

För mer än 300 år sedan insåg dock en herre som
hette Isaac Newton att detta var helt fel. Det
natuliga sättet att röra sig var med konstant
hastighet och riktning. Om man var i rymden och
sparkade till en boll skulle den alltså röra
sig rakt fram, med den hastighet man givit den,
i all evinnerlighet. Man insåg att anledningen
till att bollen stannade här nere på jorden
var att den utsattes för någonting som kallas
friktion. Man kan säga att den bromsades av
underlaget (golvet). Hade bollen inte bromsats,
så skulle den alltså ha fortsatt i all oändlighet.

Det naturliga sättet att röra sig är alltså
rakt fram, men en konstant fart. Vill man ändra
detta måste man använda någon form av kraft, man
måste alltså "dra" i kroppen så att den ändrar
rörelseriktning eller hastighet. Det är detta
som händer i solsystemet.

Planeterna vill alltså egentligen röra sig rakt
fram med konstant hastighet. Dock finns det en
kraft som drar i dem, tyngdkraften som kommer
från solen. Denna kraft tvingar planeterna att
böja sin rörelse, så att den blir en cirkel istället
för en rät linje. Därför går planeterna runt runt
solen. Motsvarande gäller för månens bana runt jorden.
Varför stannar de då inte? Jo, därför att det inte
finns någon friktion i rymden, det finns inget
"underlag" som kan bromsa planeterna.

Det är samma sak med jordens rotation runt sin egen
axel. Har den en gång börjat rotera, så kommer den
aldrig att sluta självmant. För att stoppa jorden
måste man alltså bromsa den på något vis, ungefär
som en boll som snurrar på ett underlag bromsas
av underlaget så att bollen står still efter ett
tag. Men i rymden finns inget sådant bromsande
underlag, därför kommer jorden att rotera i all
evighet.

/Björn


va kan du om jorden?

/ Emelie och Louise, 13 år från Sverige

Hej Emelie och Louise,

Ni får återkomma med någon lite mer
tydlig fråga om jorden, någonting mer
konkret! Det finns så otroligt mycket
att skriva om jorden, att det skulle
bli många många sidor annars...

/Björn


jag undrar varför solen får solfläckar och att varför solfläckarna kommer var elfte år???!!

/ kerime, 13 år från hemligt

Hej Kerime,

Det är helt riktigt att solen har svarta fläckar
på sin yta som kan vara synliga flera veckor för
att sedan försvinna. I somliga fall kan man faktiskt
se dessa fläckar utan kikare eller teleskop, till
exempel när det är mycket disigt, särskilt om solen
precis håller på att gå upp eller ned. Man kan se
dem eftersom solfläckar kan bli väldigt stora, ofta
större än jordklotet (solens diameter är ungefär
110 gånger större än jordens).

Innan jag fortsätter vill jag dock varna alla för
att försöka se sådana fläckar, det är MYCKET FARLIGT
att titta direkt på solen. Man bör inte försöka
titta rakt mot solen med blotta ögat, och absolut
INTE med kikare eller teleskop. Man kan helt
enkelt bränna sönder ögat, och man blir blind.
Ska man titta på solen så måste man ha
specialtillverkade mörka filter som sorterar
bort solens farliga strålar, eller till
exempel projicera solens bild från ett teleskop
på en skärm, så att man alltså inte tittar i
själva teleskopet, utan bara på skärmen.

Men nu till frågan! Solen är så ljus därför att dess
yta är mycket varm, nästan 6000 grader. I solfläckarna
är det inte lika varmt, kanske "bara" 4000 grader. Det
betyder att fläckarna egentligen sänder ut ganska
mycket ljus de också, de bara "ser svarta ut" därför
att den omgivande solytan sänder ut så mycket MER ljus.
Faktum är att om man kunde ta bort solljuset från
de delar av solskivan som ligger utanför fläckarna,
så att bara fläckarna lyste ensamma på himlen, så
skulle de vara ungefär lika ljusa som fullmånen.

Solen har alltså fläckar därför att dess yta lokalt
kan bli mycket svalare än den övriga ytan. Men
varför uppstår sådana "kalla" fläckar? Svaret ligger
i solens magnetfält. Magnetfält är någonting som
bildas till exempel när elektriskt laddade partiklar
rör på sig. I jordens inre finns det till exempel
smält sten som är elektriskt laddad och som rör på
sig - detta bildar jordens magnetfält. Det är dessa
magnetfält som vi utnyttjar när vi använder en
kompass till exempel. Solen har också ett magnetfält
som uppstår på ett liknande sätt.

Man kan tänka sig magnetfältet som trådar som sträcker
sig från pol till pol som stora bågar. När solen roterar
runt sin egen axel vill dessa bågar också rotera
tillsammans med solen. Problemet är att solen inte
är en fast kropp, utan är gjord av gas, vilket medför
att olika delar av solen roterar olika fort! Vid
ekvatorn är solens omloppstid ungefär 25 dagar, men
nära polerna är perioden 30 dagar. Detta gör att
de stackars "magnetfältsbågarna" snor ihop sig och
trasslar ihop sig. På vissa ställen bildas små
öglor av magnetfält, som går upp genom solens yta
på ett ställe, och ned på ett annat. Det är precis
i dessa punkter där magnetfältet korsar solytan
som solfläckarna uppstår! Magnetfälten är nämligen
bra på att kyla ned den del av solytan som de kommer
i kontakt med.

Du nämner också att solfläckarna kommer vart 11 år,
vilket är riktigt. Eller snarare, det finns ofta
åtminstone några fläckar hela tiden, men vart
elfte år blir de mycket mycket fler än vanligt
(detta sker gradvis, så det är inte att antalet
fläckar över en natt blir jättemånga, utan det
ökar gradvis, för att sedan minska gradvis).

Orsaken till detta är det där att magnetfälten ofta
"snor ihop sig", som jag skrev tidigare. Under loppet
av fem-sex år blir de mer och mer trassliga och
när de är som mest trassliga finns det flest
öglor och därmed flest solfläckar. Sedan lyckas
fältat trassla upp sig och antalet öglor och fläckar
minskar under fem-sex år. Därefter börjar trasslandet
igen och ungefär 11 år efter senaste gången magnetfältet
var jättetrassligt blir det trassligt igen. Så håller
det på gång på gång! Faktum är att man har räknat
antalet solfläckar ända sedan 1715 (alltså, astronomerna
har räknat solfläckar i nästan 300 år!), och vi ser
hela tiden denna 11-års period.

/Björn


Hej!
Jag undrar lite över om ljuset. Om ljuset är materia, enligt Einstein, borde då inte ljuset påverkas av jordens gravitation och påverka hur man ser ut i rymden så som vatten förvränger bilder mellan luft och vatten? Då borde ju en hel del uträkningar från astronomer förr i tiden, då de inte var så klipska och visste så mycket, vara fruktansvärt felräknade.

/ Rasmus, 17 år från Målilla

Hej Rasmus,

Einstein påstod aldrig att ljus ÄR materia, han
visade att ljus är energi, och att energi kan
OMVANDLAS till materia (och tvärt om). Ljus har
därför ingen massa, och det är just tack vare
att det inte väger någonting, som det kan färdas
med just ljusets hastighet. Dock kan ljus OMVANDLAS
till materia, men då har dessa partiklar massa, och
kan därför inte färdas med ljusets hastighet.
Naturen är lite knäpp, va?


Dock har du helt rätt i att massiva objekt faktiskt
påverkar ljusets strålar. Men detta beror på att
materia har förmåga att "knyckla till" själva
tomrummet. När ljuset passerar genom detta
tillknycklade tomrum tar det en lite annan väg
än vad det hade gjort om inte den massiva
kroppen varit där och gjort konstiga saker med
rummet.

Man kan faktiskt se denna effekt om man (med ett
stort teleskop) tittar på en galax som ligger
rakt framför en annan galax. Den närmaste galaxen
kröker rummet omkring sig ungefär som en lins, och
när ljuset från den bakomliggande galaxen letar sig
fram mot oss så böjs ljuset i "linsen" och det
kan ske en del märkliga grejor: man kan till exempel
se fyra förvrängda "kopior" av den bakomliggande
galaxen sväva omkring runt den närmaste galaxen,
ungefär som i ett kors (sådana optiska fenomen
kallas just för "Einsteinkors").

Även jorden kröker rymden omkring sig, vilket
gör att det stjärnljus som når oss faktiskt är
lite "förvrängt", som du säger. Men eftersom
jorden väger så fruktansvärt lite (om man jämför
med vad som skulle krävas för att orsaka en
synlig förändring) blir effekterna inte märkbara.
Om äldre tiders astronomer räknade fruktansvärt
fel på någonting, så berodde det åtminstone inte
på detta!

/Björn




hej!!jag undrar vad jag ska skriva om astronauter snälla om du har några tips om att skriva om astronauter så snälla skriv:)))

/ kerime, 13 år från hemligt

Hej Kerime,

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad din
fråga är. Det bästa är kanske att du
går till biblioteket och lånar en bok
om astronauter?

/Björn


kan du berätta kortom världsbilden genom tiderna ?
Skulle vara snällt, på internet hittar jag bara sånt som är svårt förklarat... ?
Tack :D

/ emma, 13 år från arkelstorp

Hej Emma,

Det bästa är att du går till biblioteket och
lånar en bok om astronomi. Där kommer du
säkert finna en kort och bra sammanfattning om
hur vår världsbild förändrats genom tiderna.
Internet må vara lätt att använda, men de
bästa (enklaste) förklaringarna på saker och
ting hittar man fortfarande i de vanliga
hederliga gamla böckerna.


De viktigaste händelserna är dock de följande:

Fram till början av 1600-talet trodde man att
jorden var universums centrum. Men vid denna
tid började man inse att det var jorden som
färdades runt solen, och inte tvärt om. Väldigt
länge trodde man dock att solen faktiskt låg
nära centrum av universum. Men i början av
1920-talet visade en amerikansk astronom
som hette Shapley att vårt solsystem bara låg i
utkanten på den stora samling stjärnor som
man kallade för Vintergatan. Bara några år senare
visade en annan amerikan, Hubble, att Vintergatan
bara var en liten ö av stjärnor, och att det
finns otroligt många sådana "stjärnöar" som
ligger väldigt långt ifrån varandra. Man
kallar nu dessa "öar" för galaxer. Vi har insett
att vår galax Vintergatan bara är en av fruktansvärt
många galaxer, och att universum faktiskt inte har
något centrum alls.

/Björn


är det roligt att vara astrunaut svara snälla

/ emina, 10 år från örebro

Hej Emina,

Jag är inte astronaut, så jag kan inte svara.
Astronauter åker ut i rymden i raket, det
är säkert jätteroligt, men jag har aldrig
provat. Själv är jag astronom, vilket betyder
att jag sitter här nere på jorden och
forskar om rymden, det är ett annat sorts jobb.

/Björn

Föregående sida1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 Vidare till fler svar
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB