Fler Pirater

Thomas Tew

Tew var en av de pirater som började sitt liv som en enkel sjöman, men som senare blev världsberömd sjörövare. 1692 blev han emellertid kapten på Amity ("Vänskap"), ett fartyg ägt av rika köpmän på Bahamas.

Meningen var att Amity skulle hjälpa engelsmännen inta en fransk handelsstation på Nya Guineas kust. Men så fort de hade gått till sjöss förklarade Tew för sin besättning att han gärna slapp detta uppdrag som både var farligt och dåligt betalt. Han undrade istället om hans män ville segla under honom som pirater. Detta hade ingen något emot.

Nu seglade Amity runt Godahoppsudden och mot Röda havet. I juli 1693 råkade Amity på ett fartyg, som visade sig vara flaggskeppet i den indiske stormogulens skattflotta. Vid mötet med piraterna gav sig de indiska sjömännen utan strid. Bytet blev över 100 000 pund i guld, silver, ädelstenar, elfenben, kryddor och andra dyra varor. Tew ville följa efter de andra skeppen, men hans närmaste man avrådde honom från detta. Piraterna seglade istället mot Madagaskar för att dela upp sitt byte.

Eftersom fångsten blivit så god blev det mycket pengar till var och en i besättningen, runt 3000 pund per man. Därför stannade många av Tews kamrater kvar på Madagskar då han senare seglade mot Nordamerika och Rhode Island. Här blev han mottagen som en hjälte. Tew var själv född i en av de amerikanska kolonierna, och kände sig trygg här.

Rika köpmän från Boston reste till Rhode Island för att köpa upp resten av bytet från stormogulens skepp. Med dessa reste Tew sedan till New York, där han blev inbjuden till middag av guvernör Fletcher, stadens mäktigaste man. Vissa personer knorrade över att guvernören åt middag med en simpel pirat, men Fletcher berättade att Tew var en intelligent och hövlig man, och att han fann det avkopplande att efter en hård arbetsdag lyssna på Tews berättelser om piratlivet.

Thomas Tew gjorde flera lyckade kap runt hamnarna i Medelhavet, innan han 1696 slöt upp med "ärkepiraten" Henry Avery för att än en gång anfalla stormogulens skepp. Men nu hade Tew otur. I det sjöslag som följde träffades Tew av en kanonkula och stupade. Och det var ingen vacker syn. Han fick magen uppsliten vid explosionen, men var seglivad och försökte stoppa in tarmarna igen. Några minuter senare hade han dock avlidit, och Tews män gick över i andra piratbesättningar.

Bröderna Barbarossa

De två mest kända korsarerna i Medelhavet var antagligen bröderna Aruj och Kheir-ed-din. De kom från en grekisk släkt som gått över till den islamska religionen.

Den äldste brodern, Aruj, var den som först slog sig in på piratyrket. I Tunis gjorde han 1504 en överenskommelse med kungen där att få använda staden som gömställe mot att han delade sina sjörövarbyten. Efter detta slog han till mot två kristna fartyg som tillhörde själve påven. Detta gjorde honom mycket populär i de muslimska länderna. De kommande fem åren var han mycket framgångsrik, och blev av kristna sjöman känd som "Barbarossa", viket var ett sorts smeknamn för hans röda skägg.

När han slogs mot spanjorerna 1517 miste han sin ena arm, och brodern Kheir-ed-din tog över ett tag. De fortsatte sedan tillsammans, ända tills Aruj stupade i en strid på land mot spanjorerna. Kheir-ed-din svor att hämnas, och fick sin chans då den turkiske sultanen bad honom bli överbefälhavere för dennes flotta. Kheir-ed-din gick hårt åt alla spanska skepp som kom i hans väg, och under hans styre blev den turkiska flottan den mäktigaste i hela Medelhavet. Det sägs att han senare drog sig tillbaka och levde ett stillsamt liv.

Edward Low

Low föddes någon gång under 1600-talets sista hälft i Westminster, England. Redan som liten var han en bråkstake och tjuv.

När han sedan försökte sig på att arbeta ställde han jämt till det för sig. Han lyckades emellertid ta sig till till Honduras, där han skulle jobba som skogshuggare. Men som alla tidigare gånger blev det bråk. Han försökte skjuta sin chef efter ett gräl, men missade och sköt en man som stod bredvid istället.

Nu flydde Low till en hamn, där han tillsammans med en grupp andra brottslingar stal ett skepp. Low var ännu inte kapten, men efter ett par år som slavhandlare gjorde besättningen myteri och valde Low som befälhavare. De bestämde sig också för att helt gå över till sjöröveri. Nu blev Low verkligen havens fasa.

Då piraterna slog till mot andra fartyg visade de stor grymhet mot sina offer. De sköt ofta folk på nära håll, ibland genom ögat eller munnen. Som sport tävlade de mot varandra i att kunna hugga av huvuden med ett enda slag. Vid ett tillfälle skar Low av öronen på en tillfångatagen kapten, och tvingade honom äta dem med salt och peppar. Allt detta, och ännu värre saker, var vad Lows pirater gjorde för att roa sig. Som en sorts avkoppling.

Men ibland låste Low in sig i sin hytt, där han söp och grät i flera dagar i sträck. Det visade sig att han lämnat en liten son kvar i England, och varje gång han blev påmind om honom blev han tungsint.

På Kajmanöarna mötte Low sin like i piratkaptenen George Lowther. De var lika kallhamrade bägge två och beslöt sig för att segla tillsammans. Nu gjorde de Västindien osäkert och blev snabbt rika på att med sina hänsynslösa metoder plundra handelsfartyg. 1722 bestämde de att gå skilda vägar.

Low hade nu en mindre flotta med sig. De kommande åren slog han till mot fartyg och hamnar vid Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde och Newfoundland. Lows flagga hade blivit en fruktad symbol för piraternas grymhet: ett blodrött skelett på svart bakgrund.

Low själv såg inget vidare ut. Vid en av piraternas tävlingar i att hugga av huvuden, hade en av sjörövarna missat offret, och träffat Low som stod bakom och huggit upp hela hans ansikte. Därför var piratkaptenen fasansfullt vanställt.

Lows kollega George Lowther slutade sina dagar i Karibien där han sköt sig själv för att inte bli tillfångatagen av engelska flottan.

Vad som hände med Low själv är osäkert. Vissa historier säger att hans skepp gick under i en storm. Ytterligare några andra menar att hans besättning gjorde myteri och lämnade honom drivande i en årlös båt mitt ute på havet. Man vet i alla fall att han aldrig ställdes till svars för sina brott.

Jean Lafitte

Fransktalande Lafitte föddes 1782 i Port-au-Prince på Haiti. I början av 1800-talet gjorde slavarna på Haiti uppror mot sina vita herrar och han flyttade med sin bror Pierre till New Orleans i USA. De försökte sig först på ett arbete som smeder, men gick sedan över till att bli smugglare, vilket lönade sig mycket bättre.

Så småningom gick Jean Lafitte sin egen väg och bildade ett piratband som rörde sig i vattnen utanför södra USA. 1811 hade han blivit något av en kändis för sina bravader, och en mycket rik man på sina piratbyten.

1812 utbröt krig mellan USA och Storbritannien. En representant för de brittiska styrkorna kontaktade Lafitte och erbjöd honom 30 000 pund för att strida på deras sida. När Lafitte fick veta att de tänkte anfalla hans hemstad New Orleans, avvisade han pengarna och kontaktade istället amerikanska millitären och berättade om britternas planer. Men myndigheterna trodde bara att han kokat ihop historien för att komma undan en rättegång mot sjöröveri. Istället slog de till mot Lafittes gömställe i Barataria-bukten.

80 av Lafittes män tillfångatogs och många av skeppen lämnades över till flottan. Lafitte själv var inte på plats vid tillslaget och kom alltså undan. I september 1814 hade det börjat gå dåligt för amerikanerna. Lousianas guvernör kontaktade nu själv Jean Lafitte och bad om hans hjälp mot engelsmännen.

Lafitte skaffade fram exakta kartor över södra USAs kustremsa, och visade hur man kunde slå till mot fienden via träskmarkerna. Med sina egna pengar köpte han vapen och tillbehör för att fylla på millitärens sinande förråd. Slutligen ledde Lafitte sina män i flera strider och bakhåll, vilket så småningom resulterade i att britterna drevs bort från södra USA i januari 1815.

Som tack för deras insatser blev Lafitte och hans män benådade, men slutade inte med sjöröveriet för det. Nu var Lafitte hela söderns hjälte och kunde göra som han ville. Han öppnade en ny bas i Galveston, Texas, och började jaga spanska skepp i Atlanten. Hans vidare hjältedåd var väl mer sparsmakade, även om han en gång tog livet av en banditledare som härjade svårt i hans hemtrakt Lousiana.

1820 försvann Lafitte i tio år, innan han dök upp igen i Charleston under namnet John Lafflin. Han försökte sig på olika jobb innan han slog sig till ro i St Louis som krutfabrikör. Han dog här 1854.

Mrs Ching

Under början av 1800-talet var den störste piratkaptenen i Kina Ching Yih. Tillsammans med hustrun Ching Shi, också kallad Mrs Ching ("fru Ching"), styrde han en flotta på 600 djonker i Sydkinesiska havet.

Om de kaptener som anfallits gav sig utan vidare blev det inget bråk. Lasten lyftes över till piraterna och sedan fick det kapade skeppet gå. Men om de gjorde motstånd kunde offren utsättas för den mest fruktansvärda tortyr. Detsamma hände de i piratbesättningen som inte lydde order.

En brittisk sjöofficer som var fånge hos piraterna berättade att en kinesisk officer hade fått fötterna fastspikade i däcket, varefter piraterna i tur och ordning fick misshandla honom som de ville. Sedan togs han iland och höggs i bitar.

Så småningom omkom Ching Yih i en våldsam storm, och hans fru Ching Shi tog över som ledare för piratflottan. För att få en trogen underordnad gifte hon sig med sin makes närmaste man och lät honom leda en del av sjörövarskeppen.

Ching Shi visade sig vara ännu värre än maken. Hon ändrade ordningsreglerna så att de blev ännu hårdare. De flesta brott mot reglerna straffades direkt med döden. Om man lämnade skeppet utan tillstånd fick man trumhinnorna spräckta (hur nu det gick till). De män som ville ha en kvinnlig fånge fick köpa henne. De som gav sig på kvinnor ändå straffades med hemsk tortyr.

Men hon genomförde också många handelsavtal med kuststäderna och såg till att piraterna fick många gömställen att bo på. Ching Shi var så framgångsrik att hon nästan stoppade all transport av handelsvaror till sjöss i Kina.

Till slut uppstod problem då två av hennes piratkaptener blev bittra rivaler och började tävla mot varandra. Sakta men säkert började Ching Shis flotta falla sönder på grund av bråket, och 1810 hade hon tröttnat på eländet. Hon överlämnade hela sin flotta till de kinesiska myndigheterna. Själv försvann hon och lär ha levt resten av sitt liv som ledare för ett smugglarband.

John Paul Jones

Jones föddes 1747 i Skottland och började vid tidig ålder sin karriär på sjön ombord på ett slavhandlarskepp i karibien. Vid ett bråk råkade han döda en man och flydde från sitt gamla liv för att undvika ett mordåtal.

1775 tog han värvning vid amerikanska flottan och steg snabbt i graderna. Redan 1778 hade han blivit kapten på sitt eget fartyg, Ranger ("Jägaren"), men började nu använda sin makt för att ställa till det för engelsmännen. England hade i århundraden förtryckt skottarna mer eller mindre. Även Nordamerika hade sina konflikter med engelsmännen.

Den amerikanske vetenskapsmannen och politikern Benjamin Franklin betalade Jones och fem andra kaptener för att slå till mot engelska fartyg på samma sätt som drottning Elisabeth I´s kapare hade plundrat spanjorerna under 1500-talet.

Jones anföll det engelska skeppet Drake och förde dess besättning till Frankrike. Meningen var att engelsmännen skulle bytas mot amerikanska fångar i engelska fängelser. Men fransmännen, som skulle hjälpa Jones, bytte fångarna mot några av sina egna landsmän som satt inspärrade i England.

Istället seglade nu Jones till Brittiska öarna för att plundra de engelska skeppen i deras egna farvatten. Nu förde han kommando över en grupp andra amerikanska skepp, med lika orädda sjömän. Hans räder från den här tiden har blivit legendariska och i Amerika blev han en nationalhjälte.

Vid ett tillfälle surrade han fast sitt fartyg vid ett mycket större engelskt örlogsskepp för att kunna borda det. Engelsmännen sköt av sina kanoner rätt in i sidan på Jones skepp, men eftersom det var fastsurrat sjönk det inte. De långt fler engelsmännen beordrade Jones att ge sig men skotten svarade bara: "Jag har inte börjat slåss än!" De amerikanska sjömännen visade sig vara värre slagskämpar, och tre timmar senare hade de besegrat engelsmännen.

Efter sex års plundring kring Brittiska öarna lade Jones huggaren på hyllan och gav sig, liksom många andra krigshjältar, in i politiken. Men här vann han få slag. Han blev bitter och nedbruten och dog 1792 bara 45 år gammal.

Jean Bart

Bart föddes 1650 som son till en enkel fiskare i franska Dunkirk, sedan länge ett känt tillhåll för pirater och smugglare.

Vid 12 års ålder gick han till sjöss och hamnade så småningom i holländska flottan, där han tjänade under en av de största amiralerna. Men då det blev krig mellan Frankrike och Holland reste han tillbaka till sitt hemland.

Barts kunskaper om nederländernas örlogsskepp var värdefulla, men själv fick han inget arbete i den franska marinen. Därför återvände han till Dunkirk och samlade ihop ett piratband för att själv ge sig på fienden.

Vid sin första kryssning kapade han fem rika fartyg, och innan kriget var över 1678 hade han plundrat 81 holländska skepp.

Hans mod och handlingskraft gjorde honom till en hjälte hemma i Frankrike, liksom hans enkla bakgrund. Många fann det roligt att den enkle fiskarsonen från pirathålan Dunkirk kunde utföra samma stordåd som adelns mest respekterade officerare. Till slut fick Bart sin officerstitel, men nu hade han inget att göra.

1688 var det dags för nästa krig, nu mot Holland och England. Bart blev befälhavare över en skvadron skepp bemannade med både millitärer och pirater. Fram till freden 1697 gjorde Bart och hans fartyg många stora kap. De tog bland annat två engelska örlogsskepp och de handelsfartyg de skulle skydda. Vid ett annat tillfälle besegrade Bart med bara tre skepp 20 holländska fartyg ur en stor konvoj.

1694 var det ont om spannmål i Frankrike på grund av kriget och man fick inhandla säd från andra länder. Denna dyrbara last skeppades till Frankrike i en fartygskonvoj som förstås var extra hett byte för holländare och engelsmän. Nu blev piraten Barts uppdrag det omvända mot vad han var van.

Med sina fartyg omringade Bart spannmålsskeppen och försvarade dem mot attacker tills de nådde Frankrike. Ludvig XIV, den franske kungen, ville nu adla Bart för hans hjältemodiga bedrifter och skickade efter piraten. När Bart dök upp vid hovet i Paris var det många som skrattade åt honom.

Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv på gungande däck gick han bredbent och vaggade som en anka. Han hade heller inte klätt upp sig för sitt möte med kungen. Han såg ut som han brukade när han var ombord på sitt skepp. Men det var just därför folket älskade honom, och det hade kungen förstått.

Kort efter detta blev han dock tillfångatagen av engelsmännen och lämnad i Plymouth, som hade Europas värsta fängelse på den tiden. Men snart lyckades han rymma och rodde därefter 25 mil hem till Frankrike igen.

Efter freden drabbades Bart återigen av den sysslolöshet han så hatade. Men han behövde inte plågas så länge. 1702 avled han av lungsäcksinflammation.

Francois L´Olonnois

Denne otroligt grymme pirat föddes i Frankrike under första halvan av 1600-talet. Han hette egentligen Jean-David Nau, men tog så småningom namnet Francois L´Ollonois efter sin hemort Les Sables d´Olonne.

Han började som liten som uppassare hos förmögna kaptener i Västindien. Vad man vet hade hans fattiga familj sålt honom till en förbipasserande sjökapten.

Den hetlevrade L´Ollonois rymde snart till ön Hispaniola, buckanjärernas hemvist. Här fick han arbete på de piratskepp som gjorde rövarfärder mot spanska skepp. Hans kamrater i besättningen förvånades över hans mod men också över hans grymhet.

L´Ollonois fann stort nöje i att med sin huggare karva upp de fångar som piraterna tog ombord. Tortyr var en vanlig metod för att få folk att tala om var de gömt sina värdesaker, men när piraterna fått sitt byte var de nöjda. L´Ollonois fortsatte långt efter detta.

1693 utbröt krig mellan Frankrike och Spanien och L´Ollonois fick ett eget skepp att kommendera. Under de kommande åren gjorde han många raider som visade att han trots allt var en mycket slug och skicklig pirat. Det var sällan han led några förluster och han utsatte aldrig sina män för onödiga risker. Men hans behandling av fångar visade att han alltjämt var en mordlysten galning.

L´Ollonois fortsatte att skära folk i bitar med sin huggare. Han brukade börja med en bit hud, sedan kanske örat eller tungan och vidare till fingrar, händer, armar, ben, och så vidare. Ibland lät han trycka ut ögonen på vissa kaxiga fångar. Vid ett ökänt tillfälle hade han skurit ut hjärtat på en spanjor och börjat tugga på detta, för att skrämma livet av resten av fångarna. Vi får anta att de berättade vad han nu ville ha reda på.

Men det var nära att L´Ollonois dukat under en gång. Efter hans skepp hade lidit skeppsbrott blev de anfallna av spanjorerna och hans män blev dödade varenda en. L´Ollonois klarade sig genom att gömma sig under liken och spela död.

Tillsammans med en annan buckanjär, Michel le Basque, gjorde L´Ollonois många lyckade räder och stormade bland annat den spanska staden Maracaibo i Venezuela. Efter detta kap var fartygen så fulla med guld att de inte kunde ta sig över en sandbank utanför kusten.

Många pirater ville segla med den framgångsrike L´Ollonois, och snart hade han fått ihop en mindre armé. Hans plan var att erövra ett helt land, det spanska Nicaragua. Men dåligt väder och svåra strömmar gjorde att de istället hamnade i Hondurasviken. Här angrep de istället indianerna och plundrade dem på vad de kunde hitta. När de skulle ge sig av fastnade L´Ollonois skepp på en sandbank och kom inte loss. De blev helt enkelt tvungna att stanna där de var tills vidare.

Under det halvår det tog att få fartyget iordning hann indianerna varna alla bofasta längs kusten, både infödda och spanjorer. När L´Ollonois väl kunde ge sig av på rövarstråt igen var alla hamnstäder beredda, och buckanjärerna fick ett hett välkomnande vart de än reste. När de steg iland på Darienkusten, idag norra Colombia, blev de överfallna av indianer och i ett regn av giftpilar stupade Francois L´Ollonois.